Nunnäs - Fulltofta - Osbyholm - Lyby

Landskapet öster om Ringsjön utmärks av en kuperad terräng med omväxlande odlade fält, betesmark och skogsdungar.

De höglänta partierna i öster domineras av bok- och barrskog, medan området i söder övergår i fullåkersbygd. Dagens odlingsmarker genomkorsas av en mångfald stengärdesgårdar, som framför allt erinrar om 1800-talets uppodling då de steniga, betade markerna och slåttermarken till stor del överfördes till åker. 

Nunnäs

Ringsjöbygden med dess goda möjligheter för såväl jakt och fiske som transporter och odling togs i anspråk under förhistorisk tid, vilket områdets många fornlämningar vittnar om. Särskilt framträdande är järnåldersgravfältet i en ekdunge vid Nunnäs med bland annat skeppssättningar, domarring och resta stenar. Ytterligare gravfält och stensättningar återfinns även i de numera skogsbevuxna men ursprungligen öppna markerna öster om Fulltofta.

Fulltofta

I Fulltofta finns omfattande lämningar av fossil åkermark. De omfattande röjningsrösena öster om Ringsjön förstärker intrycket av en intensivt brukad jordbruksbygd under järnåldern. Det fornlämningstäta området utgjorde sannolikt den södra delen av ett mindre centralområde i Skånes inland vid denna tid. Fulltofta vitputsade kyrka uppfördes under sent 1100-tal. Trots tillbyggnader under bland annat 1800-talet bär kyrkan en medeltida prägel, till vilket de väl genomförda stenarbetena på kor och absid bidrar. Kyrkan bildar tillsammans med Fulltoftagårdens längor i gråsten från 1700-talet och bostadshus i tegel en samlad bebyggelseenhet. Åtskild från denna, öster om vägen, ligger godsets mangårdsbyggnad. Det är en tvåvåningsbyggnad i klassicistisk stil från 1855 med putsade fasader. Den har troligen föregåtts av en korsvirkesanläggning, belägen vid ladugården. En mindre park omsluter byggnaden. Från kyrkan leder österut den gamla kyrkvägen med bibehållen äldre sträckning. Den delvis stengärdeskantade vägen passerar S:ta Magnhilds källa. De ensamliggande smågårdarna och före detta torplägenheterna ger liksom det ålderdomliga vägsystemet, delvis träd- eller stengärdeskantat, en god bild av gångna tiders odlingslandskap i det inre av Skåne. Längor i gråsten eller med brädfodring tillhör det för trakten traditionella byggnadsskicket. 

Osbyholm

Vid Hörbyån väster om Hörby centralort ligger Osbyholms gods, omnämnt redan under senmedeltid. Den nuvarande huvudbyggnaden, vars äldsta delar stammar från 1600-talet, är vitputsad och försedd med två fasta flyglar samt ett hörntorn. Anläggningen byggdes om senast på 1930-talet, då man sökte återställa dess ursprungliga 1600-talskaraktär. Över vallgraven, som omger huvudbyggnaden och skiljer den från ekonomilängorna, leder välbevarade stenvalvsbroar. Godset omsluts av en större park. Bostadshusen för de vid gården anställda är vitputsade och ansluter i stil till 1800-talets senare del. På karaktäristisk plats vid uppfarten i söder ligger grindstugan. Genom dragningen av Europaväg 22 har godset hamnat på ena sidan vägen och byn samt vattenkvarnen med samma namn på den andra sidan. Osbyholms vattenkvarn är en vitputsad tvåvåningsbyggnad i gråsten och tegel. Den ligger på en gammal kvarnplats, känd sedan 1100-talet. Anläggningen utgör tillsammans med damm, kvarnränna och möllarebostad ett gott exempel på äldre vattenkvarnar. Byn hette ursprungligen Osby, men när järnvägen mellan Eslöv och Hörby drogs fram genom området 1897 och en station anlades fick man byta namn: det gick inte att ha två stationer med namnet Osby i Skåne. Stationen anlades nära godset och vattenkvarnen och gjorde att bybebyggelsen försköts västerut, från vägkorset till stationen. Ett litet samhälle växte upp intill järnvägen, riksvägen och godset. Här anlades 1911 ett mejeri, som i början av 1950-talet byggdes om till cementgjuteri. Ett tidstypiskt fenomen då mejerihanteringen centraliserades vid denna tid medan det ökade behovet av cementprodukter gjorde att det uppstod små cementgjuterier på flera platser. Bebyggelsen i Osbyholm domineras av gathus och egnahem samt olika typer av småhus från 1950-60-talen. Stationshuset är rivet. Ett av de större egnahemsprojekten som genomfördes i Skåne åren direkt efter att den statliga egnahemslånefonden instiftats 1904, var den styckning och försäljning av mark som gjordes vid Osbyholm. Under en tioårsperiod 1905-15 gjordes en mängd ägostyckningar på godsets domäner. De fastigheter som bildades var i genomsnitt lite drygt fem hektar stora. Lotterna bestod nästan uteslutande av åkermark. Under ett tiotal år uppfördes mer än femtiotalet bebyggelseenheter, som var och en innehöll bostadshus, djurstallar och andra ekonomibyggnader. Nya gränser drogs upp i landskapet. Väster om Osbyholms gods, längs den gamla riksvägens allékantade sträckning, ligger ett flertal av dessa jordbruksegnahem, etablerade i början av 1900-talet. De flesta egnahemsbyggnaderna är numera avstyckade och deras tidigare mark ingår i större brukningsenheter.

Lyby

Från Osbyholm går en mindre, allékantad väg söderut till Lyby kyrkby. Kyrkan är medeltida men kraftigt omgestaltad i samband med 1800-talets befolkningsökning. Bebyggelsen i Lyby består huvudsakligen av gårdar och gathus och ligger grupperad längs de vägar som strålar samman här. Byn bestod före laga skifte av ett 20-tal gårdar, varav flera frälseägda under Osbyholm. Vid skiftet 1858 sammanslogs en del av frälsegårdarna för att bilda två större brukningsenheter, Lybygården och Fridhem.

Skogens landskap/Lyby

 

Sextorp

Från Lyby anlades en spikrak väg västerut till plattgården Sextorp, som bildats av byarna Sextorp och Brunstorp. Vägen följde den nya skiftesstrukturen. Från E 22 leder en allékantad och likaledes spikrak väg upp till gården, där den vitputsade mangårdsbyggnaden ligger avskild från de olika ekonomibyggnaderna. Sextorp omges av en mindre park.
 

Motiv för bevarande

Området visar en kontinuerlig utveckling av kulturlandskapet från förhistorisk tid över medeltid till nutid. De förhistoriska lämningarna har förutom ett rent vetenskapligt värde även betydelse för landskapsbilden. Godsanläggningarnas odlings- och bebyggelsemönster har till stora delar gett kulturlandskapet dess prägel. Viktiga inslag i miljön är dessutom de många stengärdesgårdarna och de mindre vägarna med bibehållen sträckning. Särskilt södra delen av området är präglat av 1800- och 1900-talens omvandlingar, som jordbruksskiftena, befolkningsökning, järnväg och nya vägdragningar. Vägnätet inom området präglas av det grundläggande mönster som anlades under 1800-talet. Vägarna fungerar av den anledningen som en sammanhållande länk mellan de kulturhistoriskt värdefulla miljöer som finns bevarade från den här perioden, vare sig det gäller godsmiljöer, plattgårdar, bybyggelse, småskalig industri eller jordbruksegnahem.