Gästgivaregårdar

Magnus Ladulås stadgade år 1279 att bönderna skulle turas om att ansvara för mat och logi för de resande. Under 1600-talet växte en stark nationalstat fram vilken krävde mycket resande för kronans folk. För att göra detta möjligt behövdes ett strukturerat vägväsende med förbättrade vägar, avståndsmarkeringar i form av milstenar (se vidare under rubriken Milstolpar), organiserat skjutsväsende samt gårdar, där de resande kunde äta och vila upp sig. Enligt 1649 års gästgivareordning avskaffades den fria gästningen för resande personer i kronans tjänst i Sverige och bönderna tvingades inte längre att inhysa dem i sina hem. Bönderna var dock skyldiga att ingå i ett skjutslag som fick rycka in när gästgivareskjutsens resurser inte räckte till. Denna skjutsskyldighet upphörde inte helt förrän med 1911 års skjutsstadga. Skjutstrafiken var ämnad för människor som hade råd att betala för att bli skjutsade från en plats till en annan med häst och vagn. Gästgiverier uppfördes runt om i landskapet som skjutsstationer på lämpligt avstånd för att trötta hästar skulle kunna bytas ut och rundresande skulle kunna äta och vila sig. Enligt lag skulle det vara högst två mil mellan varje gästgiveri. Vid gästgivaregårdarna sattes det upp stentavlor med namnen på de närmast omkringliggande gästgivaregårdarna samt avstånden dit. Vid sidan om gästgiverierna fanns även skjutsstationer. Vid dessa kunde man byta ut hästarna men någon matservering fanns inte. Även i städerna fanns gästgiverier men där skildes gästgiveriet från skjutshållet. Efter freden i Roskilde 1658 var införandet av gästgivareordningen en av de första åtgärder som de svenska myndigheterna vidtog. Detta för att ett utbyggt vägnät med fungerande gästgiverier skulle underlätta försvenskningen ochmilitär kontroll. Gästgivaren var befriad från skatt men fick ingen lön för sitt arbete. För att trygga en inkomst fick gästgiveriet i gengäld monopol på alkoholutskänkning inom en radie av två mil. Gästgivaren stod för underhållet av gården och all inredning, medan byggnaden bekostades av häradsinvånarna i proportion till hemmantalet. Ibland tjänstgjorde en "vanlig" bondgård som gästgivaregård efter komplettering med extra stallbyggnader etcetera. Gästgivaregårdarna fungerade ofta som byns centrum. De uppfördes vanligtvis i närheten av tingshus, och om tingshus saknades kunde ting hållas i gästgiveriet. Häkten och arrestlokaler kunde också finnas i gästgivaregården. Under 1600-talets slut ställdes krav på att varje härad skulle ha ett särskilt tingshus, men detta fastställdes först på 1730-talet. På 1700-talet gjordes försök att samordna alla gästgiverier och deras skjutstrafik med postväsendet, något som hade inletts under 1600-talet. Under andra hälften av 1800-talet skedde en nedgång inom gästgiveriskjutsen, till stor del som följd av järnvägens tillkomst. År 1933 upphörde gästgiveriorganisationen. De gästgiverier som är i drift än i dag har en varierande inriktning på verksamheten och fungerar bland annat som restauranger, värdshus och hotell. Från 1950-talet fick vissa gästgiverier ett uppsving i och med privatbilismen frammarsch.