Broar

Broar i någon form har i alla tider varit nödvändiga för att människor ska kunna förflytta sig över vattendrag och andra hinder i terrängen.
Utvecklingen har gått från enkla övergångar i form av en stock över en bäck till dagens broar, som ofta är omfattande byggnadsverk och numera också förbinder Sverige med kontinenten (se vidare exemplet Öresundsbron under rubriken Vägar). Under medeltiden utvecklades vägnätet, vilket medförde att även brobyggandet ökade i omfattning.
 
De första stenbroarna uppfördes i slutet av 1500-talet. Innan dess bestod broarna främst av grovt timmer. Två tidiga brotyper var kavelbron, som bestod av stockar, samt bulbroar som var uppbyggda av plank. År 1752 kom en kunglig förordning om att alla allmänna broar i Skåne, Småland och Östergötland skulle uppföras i sten, dels för att man skulle spara på skogstillgångarna, dels för att broarna skulle vara mer hållbara. Eftersom stenbroar var kostsamma fortsatte man trots förbudet att uppföra träbroar. Stenbroarna byggdes företrädesvis i kallmur med rundbågiga valv som bar upp konstruktionen.
 
Fogade stenbroar började byggas först under 1800-talet. Träbroar, liksom stenbroar, krävde fortlöpande underhåll och det var de boende inom varje härad som fick se till så att broarna i närheten underhölls. Vid broarna kunde de passerande krävas på brokorn, en avgift i form av korn. Under den tidiga industrialismen kom influenser från England, där man hade börjat bygga broar i järn och betong. Sveriges första betongbro byggdes 1874 över Skräbeån vid Bromölla. Bron är numera riven och den äldsta kvarvarande finns vid Jordberga och uppfördes 1887. Även broar av stålbalkar i fackverkskonstruktion började byggas under 1800-talet. Exempel på denna typ av bro finns i Vegeholm och Sjögård. Skåne, som har ett tätt vägnät, har även ett stort antal broar, trots de fåtaliga vattendragen. Ängelholms bro byggdes så tidigt som 1617 i stenkonstruktion. Efter att det stod klart att denna inte höll, togs stenvalven ned och ersattes av timmer; stödpelare i sten bibehölls dock. Långebro vid Kristianstad byggdes på 1600-talet för att förbinda vägsträckan mellan Helsingborg och Christianopel över Helgeå. Bron var vid tiden för uppförandet en av landets längsta broar med en längd på 450 meter och uppförd helt i timmer.
 
Den västra bron vid Övedskloster är den äldsta idag trafikerade bron längs det allmänna vägnätet i Skåne. En annan intressant bro är stenvalvsbron i Torsebro. Det är en bro i fyra spann från 1830 över Helge å. Under renoveringsarbeten på 1930-talet använde man sig av sprutbetong, vilket gjorde att brons ursprungliga stenytor gömdes. År 1992 togs sprutbetongen bort och bron återskapades till ursprungligt utseende. Även brons räcke återskapades. Många äldre broar har rivits eller genomgått stora förändringar.
 
Den starkt ökade trafiken och nya säkerhetskrav har medfört att äldre broar inte håller måttet. I Vägverkets rapport "Skånska broar" har broarna längs det statliga vägnätet inventerats. Inventeringen resulterade i att 121 broar klassificerades som kulturhistoriskt intressanta och delades in i en tregradig skala. Klass 1+ är broar med omistliga kulturhistoriska värden, klass 1 är broar med höga kulturhistoriska värden och klass 2 är slutligen broar med kulturhistoriska värden.
 
Lästips:
Juhlin, Jimmy (red.): Skånska broar. Kulturhistoriskt värdefulla broar längs det statliga vägnätet (1998). Broarna i Malmöhus län. En inventering 1976-77 (1977).