Våtmarker/dammar

Vid anläggande av våtmarker och dammar är det en del som man behöver tänka på. Tveka inte att ta kontakt med länsstyrelsen men läs gärna igenom den här informationen i förväg.

Effekten på fisken i vattendraget vid anläggande av våtmarker

Med våtmark menas här även dammar och liknande miljöer. Det bästa sättet att bevara och återskapa en rik livsmiljö djurgrupper knutna till vattendrag är att återföra vattendragen till mer ursprungliga förhållanden. Att återställa tidigare vattenhållande marker är ofta dock inte möjligt utan att omöjliggöra nuvarande markutnyttjande. Numera finns bland annat åkermark och planterad skog där våtmarker tidigare har legat. Detta har medfört att våtmarker och dammar ofta grävs på nya områden. Att gräva en ny våtmark i en bäck eller å medför dock ofta en förändring i vattendragens ekologi. Framförallt kan fiskarter som är knutna till strömmande vattenmiljöer under delar eller hela sin livscykel skadas.

Det är framförallt de mindre vattendragen i jordbrukslandskapet som har varit av intresse för att anlägga dammar och våtmarker. Dessa vattendrag är mycket betydelsefulla områden för öringens lek och uppväxt.
Här följer en beskrivning av de skador som kan uppkomma vid anläggning av våtmarker och dammar. Du som planerar en våtmark eller damm ska undersöka om någon eller några av dessa skador också kan uppstå i ditt fall. Går det inte att undvika att skador uppstår kan Miljödomstolen, efter ansökan från dig, besluta om att våtmarken får anläggas trots skador på fisk eller andra intressen.

Vandringsfisk

Påverkan på fiskens vandring
Öringens lekvandring i södra Sverige påbörjas under tidig höst och intensifieras under höstens flödestoppar. Leken startar i slutet av oktober och pågår som regel fram till början av januari. Även andra fiskarter rör sig mycket längs vattendragen, då i samband med lek eller för att leta efter mat. Vid anläggandet av nya våtmarksområden och dammar är det viktigt att inte skapa vandringshinder för fisken. Detta undviks bäst genom att nyskapade våtmarker placeras vid sidan om vattendragen, så att endast delar av vattenflödet leds in i våtmarken.
När öringungar, i vandrande bestånd, uppnått en viss storlek (12 - 25 cm), genomgår de flesta en fysiologisk och morfologisk förändring, så kallad smoltifiering. Förändringen skall medföra att öringungarna anpassas från ett liv i vattendragets söta vatten, till ett liv i havets salta vatten. Öringungar kallas efter denna förändring för smolt. Under våren påbörjar smolten sin vandring mot havet, huvuddelen av smolten vandrar ut under april och maj. Smoltens överlevnad under sin vandring mot havet varierar i olika vattendrag bl.a. beroende på faktorer som längden på åsträckan smolten ska vandra, typen av vattenmiljöer längs vandringsvägen samt förekomsten av rovfiskar. Då nyskapade dammar och våtmarksområden införs i smoltens vandringsväg, kan förändring ske både vad gäller vandringstid och överlevnaden på fisken. I anlagda våtmarksområden och dammar trivs gädda och andra rovfiskar, vilket ökar risken för smolten att bli uppätna under passagen. Genom att leda vattnet förbi våtmarken under smoltutvandringen kan dessa skador undvikas.

Förändring i artsammansättning
När en våtmark eller damm anläggs i ett mindre vattendrag förändras oftast förutsättningarna för fisken. Dels påverkas själva vattendragets utseende, dels kan temperatur och vattenflöde påverkas genom högre sommartemperatur och minskat flöde (se nedan) när vattnet passerat en dammyta eller våtmark.

I bäcköringsbestånd i Sydsverige förekommer oftast öring och gädda tillsammans, där gäddan utgör den naturliga rovfisken. Vid relativt små förändringar av vattendraget, flödet eller temperaturen kan en onaturlig förskjutning ske som missgynnar öringen.
 
Förändringar i vattenflödet
I riktigt små vattendrag kan avdunstningen och/eller infiltrationen från en damm under sommarhalvåret vara högre än tillrinningen, vilket kan medföra att bäcken torrläggs nedströms dammen. Här måste man också tänka på att även om man fyller en damm med vatten från en dräneringsledning kan detta påverka vattendraget. Sommartid kan dräneringsvattnet från ett källsprång vara det flöde som räddar bäcken från att torka ut.
För att kunna bedöma den totala påverkan av våtmarker och dammar i ett vattensystem behövs en vid helhetssyn. Den sammantagna effekten av många våtmarker och dammar kan bli att bäckar som alltid haft ett flöde blir diken som torkar ut under sommaren. Uttorkning innebär att mycket stora biologiska värden slås ut för all framtid. Om man leder förbi sommarflödena kan såväl uttorkning som höga vattentemperaturer undvikas.
 
Uppdämning av strömmande vatten
Rinnande vattenmiljöer är liksom våtmarker en bristvara i det sydsvenska landskapet. Rensningar och fördämningar har minskat andelen strömmande och forsande vatten och kvarvarande strömvattenbiotoper är mycket skyddsvärda. För fiskfaunan i ett vattendrag är det därför aldrig en bra lösning att dämma upp en strömvattenmiljö för att skapa ett våtmarksområde. I en närsaltsbelastad bäck, nedströms dammar som är belägna mitt i åfåran, kan skador uppstå genom att syrefattigt bottenvatten sköljs ut ur dammen i samband med höga flöden eller bottenuttappning. Sådant syrefattigt bottenvatten, i vilket även giftigt svavelväte kan ha bildats, skadar såväl fisk som andra organismer nedströms.
 
Att tänka på vid anläggandet av våtmarker
För att minimera skador på fisk vid anläggandet av våtmarker och dammar rekommenderas följande utformning.
Lägg våtmarken bredvid vattendraget, så att fri fiskväg bibehålls i vattendraget. Konstruera intaget så att utvandrande smolt lätt kan simma förbi utan att passera genom våtmarken. Släpp alltid förbi ett flöde motsvarande den normala lågvattenföringen sommartid. Beakta alltid den sammantagna effekten av alla anlagda dammar i ett vattendragsystem.

Det man måste undvika vid anläggande av våtmarker är således

• Att vandringshinder för fisk uppstår
• Ökad dödlighet hos utvandrande öringsmolt
• Minskade flöden under sommarperioden
• Ökade sommartemperaturer
• Uppdämning av strömmande och forsande vatten
• Utsköljning av avlagrat bottensediment
• Utsköljning av syrefattigt/giftigt bottenvatten
 
Anmälan till Länsstyrelsen

Anläggning av våtmarker som har ett vattenområde mindre än 5 hektar är anmälningspliktigt enligt miljöbalken. Anmälan ska lämnas till Länsstyrelsen innan projektet påbörjas. En anmälningsavgift på 1200 kronor ska betalas in till Länsstyrelsen för att anmälan ska prövas. Inbetalningskort skickas ut av Länsstyrelsen när anmälan har kommit in.

Vid handläggningen utreds vilken påverkan våtmarken har på omgivningen och Länsstyrelsen beslutar om eventuella försiktighetsåtgärder. Det kan finnas mycket att ta hänsyn till, till exempel får inte djur- och växtliv, fiske eller enskilda intressen påverkas negativt.

Anläggning av våtmark över 5 hektar kräver i normalfallet tillstånd från Miljödomstol. Innan tillståndsansökan lämnas till Miljödomstol ska samråd hållas med Länsstyrelsen.

Om det är uppenbart att varken enskilda eller allmänna intressen skadas av verksamheten behövs varken tillstånd eller anmälan. Det är verksamhetsutövaren som ska visa att detta undantag kan användas.