Publiceringsdatum:
Senast uppdaterad:
Långsiktighet är nyckeln för att minoritetspolitiken ska få genomslag
Utvecklingen av den nationella minoritetspolitiken går i positiv riktning – men fortsatt alldeles för långsamt. Det är därför centralt att minoritetspolitikens insatser finansieras långsiktigt och att det får konsekvenser när rättigheterna inte tillgodoses. Det visar årets uppföljningsrapport av minoritetspolitiken, som uppföljningsmyndigheterna Länsstyrelsen Stockholm och Sametinget tagit fram.
Våra uppföljningar de senaste åren visar att vi inte nått dit vi behöver för att Sveriges nationella minoriteter ska få sina rättigheter tillgodosedda. Vi ser att fortsatta satsningar behöver göras och att det behöver finnas verktyg att ta till när rättigheterna inte tillgodoses, säger Malin Langenfors, chef för enheten för nationella minoriteter på Länsstyrelsen Stockholm.
Uppföljningsrapporten redovisar utvecklingen utifrån minoritetspolitikens tre delområden: diskriminering och utsatthet, inflytande och delaktighet samt språk och kulturell identitet. Fokus i år ligger framför allt på diskriminering och utsatthet samt statliga myndigheters insatser för att uppnå det minoritetspolitiska målet.
Resultatet visar att det görs många insatser. Samtidigt uppger några statliga myndigheter att det finns brister i deras kunskap om diskriminering av de nationella minoriteterna, liksom i styrningen av hur myndigheterna kan och ska arbeta effektivt för att motverka diskriminering.
Inom delområdet diskriminering och utsatthet ser vi inte minst att begreppet utsatthet behöver få en tydligare definiering. Otydligheten skapar en osäkerhet på området. En definition är viktig för att finna lämpliga förändringsverktyg, säger Ellen Omma, enhetschef för det minoritetspolitiska uppdraget på Sametinget.
Viktigt med bestående resultat
De nationella minoriteterna har stärkta rättigheter enligt lagstiftningen, men uppföljningarna de senaste åren visar att de inte tillgodoses i praktiken. Ökad kunskap och utvecklade metodstöd har gynnat utvecklingen, men uppföljningsmyndigheterna har i flera år lyft att också andra åtgärder krävs för att minoriteternas rättigheter ska bli verklighet. Enligt rekommendationerna i årets uppföljningsrapport bör regeringen dels utreda möjligheterna att införa tillsyn av delar av minoritetslagen. Dels att uppta språk som diskrimineringsgrund för att stärka förutsättningarna av att tillgodose de språkliga rättigheterna.
De senaste åren har regeringen gjort viktiga satsningar för att stärka kunskapen om diskriminering och utsatthet och att förbättra förutsättningarna för revitaliseringen av de nationella minoritetsspråken. Detta har gjorts som en del av den generella förstärkningen av minoritetspolitiken åren 2022–2024 med uppdrag till flera myndigheter. Uppföljningsmyndigheterna bedömer att flera av dessa satsningar behöver fortgå för att ge önskat resultat.
Sveriges nationella minoriteter och uppföljning av minoritetspolitiken
De fem erkända nationella minoriteterna i Sverige är judar, romer, sverigefinnar, tornedalingar och samer, som också är ett urfolk. Minoritetsspråken är jiddisch, romani chib, finska, meänkieli och samiska.
Lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk (även kallad minoritetslagen) ger minoriteterna ett allmänt skydd som bland annat innebär att minoritetsspråken ska främjas och skyddas, kulturen ska utvecklas och bevaras samt att minoriteterna ska ges inflytande i frågor som berör dem. En del rättigheter regleras dessutom i andra lagar, som skollagen och socialtjänstlagen. Utöver detta finns särskilda rättigheter som gäller i förvaltningsområden för finska, meänkieli och samiska.
Länsstyrelsen Stockholm och Sametinget har uppdraget att årligen redovisa utvecklingen inom det minoritetspolitiska området.
Nationella minoriteter och minoritetsspråk
Den svenska minoritetspolitiken, minoritet.se 
Länk till annan webbplats.