Analys av fjärilsdata från ängs- och betesmarker från syd- och mellansverige

Rapportens framsida.
Löpnummer:
2015:5
Diarienummer:
 
ISBN/ISSN-nr:
978-91-7488-377-0
Publicerad:
2015
Sidantal:
121
Förlusten av naturliga slåtter- och betesmarker i Sverige under de senaste 50 åren har resulterat i en kraftig minskning av arter som är beroende av ogödslade hagmarker. Det europeiska övervakningssystemet av gräsmarksberoende fjärilar visar till exempel på en nedgång på 50 % mellan 1990 och 2011. Vi har i denna studie använt data från den regionala miljöövervakningen av dagfjärilar för sex län (Örebro, Östergötland, Jönköping, Kronoberg, Blekinge, Skåne) samt från NILS (Nationell Inventering av Landskapet i Sverige). Förutom slåtter- och betesmarker har också 15 utvalda biotoper som ligger i anslutning till dessa marker besökts inom miljöövervakningen. Studien analyserade tre huvudfrågor: 1) hur artrikedom och enskilda arter påverkas på landskapsnivå, 2) betydelsen av omgivande biotoper utanför ängs- och betesmarkerna, 3) betydelsen av vegetationsstruktur och blomrikedom för artrikedom.

Våra resultat visar tydligt att mängden hagmarker över olika skalor i landskapet påverkar förekomsten av dagfjärilsarter. För att undersöka vilken betydelse mängden hagmarker har i landskapet så använde vi Jordbruksverkets databas över den nationella inventeringen av hagmarker (TUVA). Slutsatsen från tre fjärilsgrupper (rödlistade arter, generella gräsmarksarter och specialiserade gräsmarksarter) är att det är mängden hagmarker inom 6-7 km som betyder mest för sannolikheten att en art ska överleva i en region. Tröskelvärdet för att en artrik hagmark för dagfjärilar skulle finnas var att landskapet består av minst 4,2% hagmarker inom en radie av 6310 m. Med hjälp av dessa data var det möjligt att ta fram kartor över de sex länen och beräkna olika regioners möjlighet att hysa gräsmarksspecialister bland fjärilarna. Att upprätta landskapsekologiska planer över hagmarkerna i respektive län skulle kunna underlätta vad gäller prioriteringar av skötsel och rådgivning. Samarbeten mellan markägare vad gäller bete, restaureringar och andra åtgärder som kan ge samordningsvinster i dessa regioner bör uppmuntras.

Resultaten visade också andra biotoper utanför hagmarkerna hyser en rad arter inklusive flera rödlistade arter. Att vara på och aktivt sköta biotoper som sandmiljöer, bryn, hällmarker och vägrenar kan stötta betesmarkernas fauna. För vissa arter kan dessa randbiotoper vara helt avgörande för deras överlevnad. Anpassad slåtter av vägrenar, skapande av blomrika bryn, aktiv skötsel av sandmiljöer, naturvårdshänsyn på hyggen som innebär att små gläntor lämnas oplanterade mm kan bidra mycket för att stärka populationerna av dagfjärilar i en region.

Vad gäller skötseln av enskilda slåtter- och betesmarker visar resultaten på tydliga effekter av vegetationshöjd och mängd nektarkällor. Högre vegetationshöjd och en större mängd nektarkällor gav en artrikare fauna och högre tätheter av fjärilar. Betesregimer som ger en ökad variation i vegetationshöjd och en stor mängd blommande växter utan att samtidigt leda till förnaansamling bör användas om man vill gynna dagfjärilar. Sent betespåsläpp har visat sig vara positivt för insektsfaunan i flera studier. Rotationsbete är en metod som tillämpats i andra länder med gott resultat, där fållor betas av samtidigt som andra delar fredas och växterna tillåts gå i blom. Betesfria år kan också vara värt att pröva på de allra torraste och magraste markerna.
Kommentar: