Urberget

För mer än 2 000 miljoner år sedan inleddes bildningen av en bergskedja - Svekokareliderna genom att vittringsmaterial och vulkaniska produkter avsattes i ett grundhav. Därpå följde själva höjningen och veckningen av bergskedjan. l dag är den utplånad, som bergskedja, men de mer eller mindre omvandlade resterna utgör de äldsta delarna av den östgötska berggrunden - urberget.
Gnejshäll i Missjö naturreservat, S:t Anna skärgård. Foto: Jens Johannesson

De äldsta delarna är cirka 1 970 miljoner år och bildar berggrunden i länets östra och norra delar. Gnejserna, leptiterna och leptitgnejserna som bergarterna kallas, har sitt ursprung i vittringsmaterialoch vulkaniska produkter vilka avsattes i ett grundhav. Gnejsgraniterna som bildar berggrunden i länets nordöstra delar är av något yngre datum. Åldern har bestämts till 1 845-1 925 miljoner år.

I samband med att bergskedjebildningen inleddes, pressades de äldsta bergarterna samman och veckades, och djupare liggande granitbergarter kunde tränga upp. Därvid omvandlades graniterna delvis till gnejser - varför de brukar kallas gnejsgraniter. Samtidigt bildades också mer basiska bergarter, som gabbro, diorit och kvartsdiorit. Den kraftigaste omvandlingen skedde under senare delen av Svekokarelidernas tillkomst. Vecknings­rörelserna var då som intensivast och temperaturen var högst.

Graniterna återfinns också i sammanhängande områden. De yngsta delarna av urberget påträffas i den sydvästra länsdelen. Bergarterna som bildar detta stora sammanhängande område är främst graniter och porfyrer. Dessa bildades genom att granitmagmor trängde upp och stelnade nära eller vid jordytan. I det första fallet bildades graniter och i det andra porfyrer.

Vår äldsta kalksten kallas urkalksten och är en del av urbergsformationen. Urkalkstenen är helt omkristalliserad och marmorartad, och den fick nuvarande skepnad i samband med den svekofenniska bergskedjeveckningen (1900 miljoner år sedan). Kalkstenen gränsar ofta mot järnmalmer och man finner den därför i anslutning till många gamla gruvor. Ofta finner man urkalkförekomsterna i stråk som kan följas långa sträckor och bidra till tolkningen av urbergets lagringsförhållanden. Ett par av de största förekomsterna finns vid Marmorbruket och dess omgivning (Kolmårdsmarmor) samt vid Glansgruvan (Vånga). Det finns även ett flertal små förekomster i skärgården där de ofta är synliga tack vare exponering i strandzoner eller på tunn jord.

Urkalk-sliror på Alnholm på Aspöja. Foto: Peter Olofsson

Samtidigt som de yngsta graniterna bildades började den Svekokarelidska bergskedjan brytas ned. En process som fortgick under cirka 1 000 miljoner år - fram till början av kambrosilurtiden.

Diabaserna fyller ut sprickor i de äldsta bergarterna och är följdaktligen yngre än dessa. Diabasgångarna antas ha bildats för 1 200 miljoner år sedan och är allmänt förekommande i det östgötska urberget. Den största - Brevengången - finns norr om Regna och är flera kilometer lång och upp til1 50 m bred. "Normalt" är gångarna betydligt smalare och kortare och denna typ kan ses bl a längs Bråvikenförkastningen.

Geologisk tidsskala för Östergötland:

  • 10.000 år sedan: Den senaste inlandsisen drar sig tillbaka.
  • 250-300 milj år sedan: Förkastningarna utmed Vättern, Bråviken, Slätbaken, Omberg liksom Vånga- och Tjällmoförkastningarna uppstår under denna tid.
  • 400-600 milj år sedan: De kambro-siluriska bergarterna (sandsten, skiffer och kalksten) bildas.
  • 700-850 milj år sedan: Visingsöformationens konglomerat, skiffrar, sand- och kalkstenar bildas.
  • 1 200 milj år sedan: Berggrunden spricker upp och diabasgångarna bildas.
  • 1 655-1 730 milj år sedan: De yngsta graniterna och porfyrerna bildas.
  • 1 845-1 925 milj år sedan: Gnejsgraniterna bildas.
  • 1 970 milj år sedan: Gnejser av sedimentärt eller vulkaniskt ursprung bildas.
  • 1 000-2 000 milj år sedan: Under hela denna period sker veckningar, förkastningar och andra rörelser i jordskorpan. Dagens berggrundstopografi härrör till stor del från denna tidsperiod.