Världsarvet Laponia

Världsarvet Laponia utsågs 1996 till världsarv för sina höga natur- och kulturvärden. Det är ett av tre världsarv i Norrbottens län och det enda som är utsett för både de kulturella värdena och landskapets naturvärden.
Grönt fjällandskap med renar och människor

I Laponia ingår nationalparkerna Padjelanta/Badjelánnda, Sarek, Muddus/Muttos och Stora Sjöfallet/Stuor Muorkke. Dessutom ingår naturreservaten Sjaunja/Sjávnja och Stubbá samt områdena Tjuoltadalen/Tjuoldavágge, Laitauredeltat/Látjavrredeltat och Sulitelma/Sulidälbmá.

Varför blev Laponia ett världsarv?

Världsarvskommitténs motivering löd: Området är ett framstående exempel på hur jorden har utvecklats framför allt geologiskt, och hur ekologiska och biologiska förändringar sker idag. Här finns enastående naturfenomen med exceptionell naturskönhet liksom betydelsefulla naturliga lokaler för att skydda den biologiska mångfalden. Området, som allt sedan förhistorisk tid varit befolkat av samerna, är ett av de bäst bevarade exemplen på nomadområdet i norra Skandinavien. Det innehåller bosättningar och betesmarker för stora renhjordar, en sed som går tillbaka till ett tidigt stadium i människans ekonomiska och sociala utveckling.

Laponia är ett världens 25 blandade världsarv - det har alltså både höga naturhistoriska och kulturhistoriska värden. Området utgörs av fyra nationalparker och två naturreservat; tillsammans täcker de stora skogarna, fjällen och de vida myrarna 9 400 kvadratkilometer inom Jokkmokks och Gällivares kommuner.

I Laponia lever och arbetar samer från sju samebyar; Luokta Mávas, Tuorpon, Jåhkåggaska tjiellde, Sirges, Unna tjerusj, Baste čearru samt Gällivare skogssameby. Dessutom har Sierri och Udtja skogssamebyar vissa rättigheter i området.

 Mer att läsa