Örarevet

När triften blommar bäddas Örarevet in i honungsdoft.

Örarevet är en två kilometer lång rullstensås. Till åsen hör en arkipelag med ett trettiotal låga holmar och skär, uppbyggda av lösa moränavlagringar.

Vind och vågor har i hög grad bidragit till landskapets karaktär. Detta gäller särskilt markerna öster om den väg som löper längs revet. Här har låg, gles tallskog lyckats klamra sig fast. Öppna strandklappersträngar - så kallade stentorg - i revets mittparti jämte lav- mossytor och gräsrika tallhedar är typiska för revets ostsida.

Laguner
De bredaste strandängarna ligger omkring och mellan revets stora västliga uddar, där lugna vikar och "laguner" bildats. De vanligast förekommande arterna är, från vattenbrynet räknat: strandtåg, agnsäv, salttåg, rödsvingel och krypven. Bland de fåtaliga örterna kan nämnas strandkrypa, kustarun. bunge och klöverärt.

Fågelsträck
De låga skären inom reservatet är viktiga häckningsplatser för bland annat kanadagåsen. Andra typiska eller särskilt intressanta arter är vigg, strandskata, roskarl, kentsk tärna och småtärna. Höst- och vårsträcken över området är betydande med vadare, änder och småfågel.

Kustens växter
Enbuskarna är typiska för såväl Örarevet som för holmarna och skären. I enbuskarnas skydd förekommer ibland ungplantor av bland annat ek, slån, rönn, rosa, olvon och måbär. Bland de dominerande arterna kan nämnas gräsen fårsvingel, rödven och vårbrodd samt örterna röllika, kattfot, gulmåra och gråfibbla.

Reservatsföreskrifter 

Reservatskarta

Örarevet naturreservat
Kommun: Torsås
Areal: 165 hektar, varav 122 är vattenområde
Läge/vägbeskrivning: För att komma till Örarevet kör man gamla E22 till cirka 2,5 km nordost om Söderåkra samhälle. Härifrån är det skyltat ner till reservatet. 
Förvaltare: Länsstyrelsen Kalmar län
Bra att veta: Revets norra del, som främst är uppbyggd av sand, har en bra badstrand, där kommunen låtit ordna brygga samt toalett- och omklädningsutrymmen.
Örarevet har skyddsvärnsliknande stenvallar längs östra stranden. Dessa användes troligen som värn vid danskars och ryssars strandhugg, kanske så sent som i början av 1800-talet.