Bakgrund

På Öland har alvaren och sjömarkerna alltid varit de viktigaste betesmarkerna. Hästar på bete vid Kastlösa.
Foto: Martin Lagerlöf

Under 1800-talets andra hälft intensifierades jordbruket och en omfattande torrläggning av våtmarker och sänkning av sjöar började och pågick till långt in på 1900-talet. Vätar, vattendrag, sjöar och våtmarker försvann. Efter andra världskriget började konstgödsel och mekanisering göra många naturliga fodermarker överflödiga. Stora arealer slåtter- och betesmark övergavs. Samtidigt upphörde vedtäkten. Igenväxningen av landskapet tog fart.

Rödspov
Akvarell: Peter Nilsson

Välhävdade, fuktiga och våta marker har blivit ovanliga, liksom många växter och djur som är beroende av dem. Flera arter finns numera upptagna på rödlistan som hotade, exempelvis brunand, årta och rödspov. För att de inte ska försvinna är det  bråttom att bevara och återskapa de miljöer som förr var så vanliga.

Från mitten av 1990-talet ökar betet på naturliga betesmarker igen, tack vare miljöstöd och rådgivning. Men för att återskapa de värdefulla naturtyperna krävs mer. Stängsling, röjning och återskapande av våtmarker kräver stora resurser. Det behövs också en strategi för att hålla landskapet öppet på lång sikt. Det är här LIFE-projektet kommer in i bilden.