Ottenbylund är södra Ölands största sammanhängande lövskogsområde och ett av Sveriges mest värdefulla skogsbestånd.
Skogen är starkt kulturpåverkad och har ett parkliknande utseende. Lunden har nyttjats som kunglig jaktpark sedan 1600-talet och denna tradition vidmakthålls fortfarande med en stam av dovhjortar. Idag är Ottenbylund en ganska sluten blandlövskog med ek och björk som de dominerande trädslagen. Många av ekarna är gamla och grova. De har ett vidkronigt växtsätt och de allra äldsta är cirka 450 år gamla. Den lavflora som finns på träden saknar motstycke i landet. Den är i hög grad beroende av de relativt luckiga bestånden, det speciella lokalklimatet samt det höga inslaget av gamla, grova träd i halvöppna miljöer, framför allt ek och rönn. I lunden finns en lång rad sällsynta och specialiserade lavar. De mest extrema exemplen utgör daggklotterlav och öländsk pricklav. Den förstnämnda finns enbart i Ottenbylund i Sverige medan den sistnämnda dessutom är känd från Trollskogen i Böda. Några andra så kallade lokalmaritima arter, till exempel röd pysslinglav och getlav, finns endast vid Ottenby i östra Sverige.
|
Vår i Ottenby lund Foto: Thorsten Jansson
|
Björken verkar alltid ha varit ett viktigt inslag i Ottenbylund. Många av björkarna har ett flerstammigt växtsätt vilket troligen är en effekt av ett tidigare stubbskottsbruk. Blötare stråk i lunden intas av framför allt av al och björk. Ovanligt gamla träd finns också av rönn, hagtorn, apel och avenbok.
Insprängt i främst den norra delen av lunden finns flera öppna slätter. De är rester av den mosaikartade karaktär som kännetecknade Ottenbylund förr i tiden. Längst i norr ligger Kyrkängen, en liten öppen slåtteräng som fortfarande har kvar en artrik och slåttergynnad flora. Ängen är glest bevuxen med grupper av flerstammiga björkar. Grässvålen har en rik flora och innehåller karaktärsväxter som blekstarr, hartmansstarr, Jungfru Marie nycklar, nattviol och jungfrulin. Övriga slätter i lunden har en betydligt artfattigare flora, bland annat Stora Finnslätten i södra delen av lunden.
I lunden pågår sedan 1998 en omfattande restaurering, med gallringar, röjningar och återupptagen hävd. Genom bete och slåtter ska området återfå det utseende lunden hade i slutet av 1600-talet. Men hänsyn tas också till dagens naturvärden. För att kunna göra det genomförs en kryptogaminventering parallellt med restaureringen.
I lunden häckar mer eller mindre regelbundet ett 40-tal fågelarter. Till de vanligaste arterna hör bofink, lövsångare, stare och härmsångare. Vissa år häckar här sällsyntheter som sommargylling, mindre flugsnappare och halsbandsflugsnappare. I anslutning till de öppna ängspartierna och i lundens randområden kan man under försommaren höra kornknarren. Den hör till de hävdberoende fågelarterna som gått tillbaka sedan lunden slutit sig.
Fjärilsfaunan avviker i flera avseenden från andra öländska lundars. Artantalet är i jämförelse med andra lundar lågt. Här finns cirka 400 storfjärilar. En annan avvikande faktor är artsammansättningen. Här finns flera arter som saknas eller är mycket ovanliga på resten av Öland, medan andra arter som man förväntar sig i en öländsk lövskog saknas. Äkta gräsmott är ovanlig i hela landet, men talrik i Ottenbylund. Ljusgrått ängsfly förekommer bara på två lokaler i landet varav Ottenby är den ena och den klart rikaste. Punkterad lavspinnare har här sin enda fasta förekomst utanför Skåne. Andra sällsynta arter är klocksäckspinnare, hagtornsommarvecklare, blek rosenvecklare, berberisbredvecklare och strecksumpvecklare. Till arter som förvånandsvärt nog saknas, eller är mycket fåtaliga, hör trollspinnare, stor snigelspinnare, strecktecknat aftonfly, benvedsmätare och leverfärgat ängsfly.
Väster om Ottenbylund vidtar den så kallade Västra marken. Den består av öppna gräs- och tokmarker som nyttjats som betesmark under mycket lång tid. Vegetationen i stora delar utgörs av torrbackar med luddlosta, fårsvingel, svartkämpar och engelskt rajgräs som några av de dominerande växterna. Fuktigare partier intas av gräsmarker med älväxing, ibland med ett mer eller mindre tätt buskskikt av tok. Partier med täta enbuskage förekommer på flera ställen. I de tätare delarna finns inslag av björk, rönn och oxel. Längs stranden i sydväst finner man välbetade havsstrandängar med krypven och salttåg. Här finns gott om saltsvackor med strandkämpar och dvärgkämpar.
Karta (öppnas i nytt fönster)