Löpnr: 2009:11
ISSN-nr/ISBN-nr: 0348-8748
Antal sidor: 28
Under de senaste 30-40 åren har stora förändringar ägt rum i den öländska faunan. Grågås och korp är exempel på fågelarter som expanderat och ökat markant i antal. Grävling är ett exempel på en däggdjursart med liknande beståndsutveckling. Vadare är däremot en fågelgrupp som minskat i antal. Detta gäller inte bara små bestånd av hotade arter som rödspov och sydlig kärrsnäppa, utan också karaktärsarten strandskata vars bestånd reducerats med 70% sedan 1988. Situationen är lika prekär för vadare i hela Östersjöområdet, och trots omfattande restaureringar och skötselåtgärder riktade för att vända vadarnas negativa trend har utfallet ofta varit nedslående.
Det finns en enighet i att skötselåtgärderna inte alltid är optimala eller tillräckliga på strand-ängar för att fullt ut gynna vadarnas häckning. Ibland är betestrycket för högt, andra gånger saknas hävd helt och hållet. Vattensamlingar som är viktiga för vadarnas födosök är idag en bristvara på betesmarkerna. Därtill begränsas häckningsframgången av omfattande predation på ägg och ungar, vilket delvis beror på skötselåtgärder men kanske framför allt på att det totala antalet predatorer har ökat i landskapet. Samtidigt är enskilda faktorers betydelse för vadarnas minskning fortfarande till stor del okänt.
Som ett resultat av en gemensam önskan att förbättra situationen för vadarna på Ölands sjömarker bildades en referensgrupp med representanter från LRF:s kommungrupp i Mörbylånga, Länsstyrelsen i Kalmar län, Mörbylånga jaktvårdskrets, Ölands Ornitologiska Förening samt Ölands Naturskyddsförening. Ett första steg i samarbetet inom referensgruppen blev att initiera ett försök med att förbättra vadarnas häckning genom intensifierad jakt på predatorer. Richard Ottvall, forskare vid Lunds universitet, fick uppdraget att vara projektledare för försöket.
Denna rapport är en utvärdering av referensgruppens verksamhet 2007−2009 och effekten på vadarnas häckningsframgång av den utökade jakten på predatorer. Referensgruppen har träffats minst två gånger årligen och den breda uppslutningen kring projektet har varit en förutsättning för genomförandet. Förutom själva utformningen av försöket har referensgruppen diskuterat olika fågel- och djurarters ekologi samt skötselåtgärder relaterade till bl.a. variation i hävd, tidpunkt för betespåsläpp, slåtter och hydrologi. Inte att förglömma är den lokala förankringen av projektet hos markägare, vilka många intresserade har deltagit i de informationsmöten som arrangerats vid flera tillfällen.
Försöksuppställningen omfattade två jaktområden (Risinge och Östra sidan) och två referens-områden (Västerstad och Ottenby). Det första året var ett referensår utan utökad jakt (viss jakt förekom i samtliga områden), medan riktad jakt pågick 2008 och 2009 i jaktområden. Vi utvärderade effekten av jakten genom att studera kläckningsframgång hos vadare. Två personer har varit anställda för att lokalisera vadarbon (totalt 622 bon ingår i analyserna) och inventera kråkfåglar.
Jakten bedrevs genom omfattande ideella arbetsinsatser av Mörbylånga jaktvårdskrets. Kråkjakt i april-maj med fokus på bofasta kråkpar, innebar att 80-90% av territoriella kråkor plockades bort. Däremot ökade inte antalet skjutna grävlingar under perioden p.g.a. svårigheter att utarbeta effektiva beskattningsmetoder. Räven minskade markant i antal fr.o.m. vintern 2006/2007 och under 2009 avlivades endast en räv i undersökningens jakt-områden. Mården ökade i antal i fångsten från låga nivåer. Korp, kaja och skata påträffas också i anslutning till sjömarkerna och viss jakt förekom även på dessa kråkfåglar.
En 60% reducering av antalet häckande kråkor observerades på Östra sidan efter det första året med utökad jakt, medan antalet kråkor ökade i Risinge till början av april 2009 innan merparten av dessa också togs bort. I Risinge var antalet häckande kråkor relativt fåtaliga, men en god födotillgång i området attraherade ett stort antal kringstrykande kråkor. En viss återetablering av kråkor ägde rum i maj-juli efter jaktens upphörande, men återetableringen kompenserade inte bortfallet vid jakten.
Rävskabben fick ordentligt fäste på Öland vintern 2006/07 och räven blev snabbt utraderad på stora delar av ön. Effekterna lät inte heller vänta på sig. Kläckningsframgången hos t.ex. tofsvipa låg i genomsnitt på 42% (95% konfidensintervall: 37-48%) under studieperioden, avsevärt högre än tidigare observerade nivåer på södra Öland under 2000-talet. Många vadar-ungar blev också flygga under studieperioden, vilket gällde både i jakt- och referensområden. Detta efter många år med dålig häckningsframgång för vadare. Lokalbefolkningen kan berätta att det sannolikt var åtminstone 20 år sedan, kanske t.o.m. 40 år sedan, sjömarkerna innehöll så mycket vadarungar. Även rapphöns lyckades producera många och stora kullar i rävens frånvaro. Rävens frånfälle understryker artens betydelse som predator på vadare och andra markhäckande fågelarter. Samtidigt lämnas utrymme för andra predatorer såsom grävling och mård, vilka båda ökat i antal de senaste åren. Under hösten 2009 har räv efter några års frånvaro rapporterats igen på flera platser på Öland och är kanske redan på väg tillbaka.
Temperaturmätare utlagda i 207 vadarbon visade att 84% av prederade bon plundrades nattetid, med en tendens till ökning över studieperioden. Ingen dagpredation kunde konstateras i jaktområden 2009. På referenslokalen Ottenby däremot, konstaterades att i hälften av prederade bon ägde rum dagtid, sannolikt av bofasta kråkor i området. Ingen statistiskt säkerställd effekt av den utökade jakten kunde påvisas i kläckningsframgång hos vadare. Däremot tenderade kläckningsframgången att öka på Östra sidan under perioden. Det kan inte med säkerhet sägas att detta var en effekt av kråkjakten.
Sedan räven nästintill försvunnit från Öland har grävling tagit över en del av rävens roll som predator. Grävling var också den predator som stod för majoriteten av predationen på vadar-bon. Till skillnad från räven som kan ta sig över vissa vattenpassager verkar grävlingen undvika att gå ut i vatten. Detta beteende var påtagligt i vadarkolonin norr om Risinge hamn 2009 då vattnet sjönk undan vid extremt lågvatten. Efterhand som marken kring tofsvipebon blev fritt från vatten tog sig grävling ut till bona och plundrade dessa. Men så länge bona var omgärdade med vatten klarade de sig. Grävlingens framfart i Risinge 2009 innebar också att kläckningsframgången hos tofsvipa och andra vadare minskade något på denna lokal jämfört med tidigare år.
Likt andra försök med predatorkontroll visar denna undersökning att kontroll av predatorer måste genomföras på bred front. Det är inte tillräckligt att enbart kontrollera en art. Idag finns en effektiv jaktmetod för att kontrollera kråkor, men metoder för att effektivt beskatta framför allt grävling måste också utvecklas. Detta tar tid och därför förväntas försöket fortsätta ytterligare två år för att också bättre täcka in naturliga årsvariationer.