Kalkning och försurning

Försurning är ett av Jönköpings läns största miljöproblem. Värst drabbade är länets västra och södra delar. För att motverka försurningens negativa effekter på växter, fiskar och andra djur i sjöar och vattendrag bedrivs en omfattande kalkningsverksamhet.

Varför har vi försurning?

Med försurning menas ett förlopp där pH-värdet i en sjö eller ett vattendrag sjunker lägre än vad som är naturligt. pH-värdet är ett mått på hur surt vattnet är. Främsta orsaken till försurningen är utsläpp av svavel- och kväveföreningar. Jönköpings län tar emot mycket av dessa föroreningar från länder som Storbritannien, Tyskland, Polen och Danmark, men står också för en mindre del själv. Utöver nedfallet av försurande ämnen är berggrunden i stora delar av länet dålig på att neutralisera det sura nedfallet. Kombinationen av nedfall och en fattig berggrund gör att försurningen blir ett stort problem i just vårt län.

Försurningen leder till att antalet växt- och djurarter minskar. Arter som flodkräfta, flodpärlmussla, mört och öring är mycket känsliga för surt vatten och påverkas direkt av detta. Även de höga halterna av giftigt aluminium som ett surt vatten medför är förödande för känsliga arter. Andra arter, rovdjur såsom fiskgjuse och gädda, drabbas indirekt av försurningen när födotillgången förändras. Läs gärna rapporten Utvärdering av labilt aluminium (Meddelande 2009:15).

 

 Art      Störd fortplantning vid pH     Svag/ingen fortplantning vid pH   
 Flodkräfta    6,0    5,6  
 Mört    5,7    5,2  
 Öring    5,7    4,8  
 Gädda    5,3    4,7  
 Abborre    5,3    4,7  

Redan 1959...

...genomfördes första kalkningen i länet. Några mindre sjöar på Hökensås i Habo kommun som kalkades på försök för att utreda om kalkningen hade någon effekt på sjöarnas vattenkemi. I början på 1970-talet blev kalkningarna mer frekventa då man också blev medveten om att nedfallet av svavel- och kväveföreningar var den främsta orsaken till försurning av våra sjöar och vattendrag. I början skedde kalkningen ofta genom att fiskevårdsföreningar och andra intresserade spred kalken för hand på isarna under vintern. 1977 började kalkningsverksamheten i statlig regi i form av ett femårigt försöksprogram som sköttes av den dåvarande Fiskeristyrelsen. 1982 blev kalkningsverksamheten permanent och har fram till juni 2011 administrerats av Naturvårdsverket och länsstyrelserna. Från juli 2011 administreras verksamheten av Havs- och vattenmyndigheten och länsstyreslerna. Fram till 1990 byggdes kalkningsverksamheten i länet upp och har fram till 2006 legat på en konstant omfattning på cirka 16 000 ton kalk om året.

2007 gjordes en stor revidering av all kalkning i länet. Revidering av kalkmängderna har fortsatt och kalkmängderna har kunnat minskas ytterligare. Jämfört med åren 1997-1999 har kalkmängderna minskat med cirka 45 %. I diagrammet nedan visas spridda kalkmängder varje år. Den grå stolpen är planerade kalkmängder. 

 Sidan är uppdaterad 2017-03-20