Farligt lyssnande lyftes på seminarium

Att i sitt yrke arbeta med personer som är utsatta för våld kan innebära stora påfrestningar. Ett bra stöd från såväl kollegor som arbetsgivare är en förutsättning för att kunna utföra ett bra arbete.

Detta var ämnet för dagen när seminariet ”Det viktiga men farliga lyssnandet” ägde rum i Östersund torsdagen 20 mars.

Moderator Anna Källdén inledde dagen med att berätta om frivilligorganisationen Slagfärdigas arbete. Hon berättade bland annat om våldsutsattas olika faser och rädslor efter att ha blivit kränkta och hur svårt det är att, i ett för tidigt skede, sätta ord på de känslomässiga blåmärken och ärr som uppstår.

Föreningen, som består av kvinnor och män som tidigare upplevt våld i nära relation, vill att myndigheter ska bli bättre på att ta tillvara på den kompetens och erfarenhet som de har och vill att en kunskapsbank för ändamålet ska startas.

Förmiddagen bjöd på berättelser från verkligheten. De cirka 90 åhörarna fick först lyssna till Eva Andersson från Centrum mot våld. Eva som jobbar på socialförvaltningen i Östersunds kommun, berättade hur det kan vara att i sitt yrke möta och lyssna till våldsutsatta människor. Våld kan vara så mycket mer än fysiskt som vi kanske först tänker på när vi hör ordet. Sexuellt våld, materiellt våld, där partnern slår sönder saker i hemmet, eller ekonomiskt våld, där kvinnan tvingas låna pengar för att få lugn hemma, är andra exempel.

Den gemensamma nämnaren är den psykiska pressen och rädslan att komma till hemmet. I berättelsen betonades vikten av att lyssna på de utsatta – att stå ut med sin egen tystnad och att man törs vara tyst utan att avbryta och komma med råd.

Evas berättelse fortsatte med att prata om hur lyssnandet kan påverka personer i sin operativa yrkesroll. Att ta med sig den här typen av arbete hem kan dels leda till att man omedvetet börjar observera hur andra beter sig mot sina partners. Att man börjar må dåligt, får sömnsvårigheter och blir tystare hemma – fast man är aktiv och pratar mycket på jobbet, är andra problem som kan uppkomma.

Eva menar att det är viktigt att kollegor och chefer känner till att det är tungt att arbeta med att dagligen lyssna på våldsutsatta personer, som oftast är kvinnor. Personerna bär på en berättelse – den som arbetar med att lyssna bär på hundratals.

Marianne Holmgren från Polismyndigheten övertog sedan stafettpinnen för att förmedla hur det kan vara att arbeta med våldsutredningar inom polisen. Att som polis genomföra förhör innebär att ta hänsyn till både juridik, frågor som kommer upp under förhöret och detaljer som är viktiga för utredningen, något som kan ske på bekostnad av att den utsatta personen inte får möjlighet att ”prata av sig”.

Ett vanligt scenario är att dagen efter ett gripande blir ”förnekelsens dag”. Det som den våldsutsatta kvinnan berättade dagen innan vid förhör gäller inte och det är vanligt att hon vill att våldsverkaren, som oftast är i nära relation, ska släppas. Mannen släpps ut – utredning läggs ner.

Men det finns alternativa arbetsmetoder är att ta till. Om polispatrullen kan spela in det första förhöret finns det något att gå vidare med dagen efter när polisen ska gå vidare i arbetet med fallet. Frågan blir då inte om det har hänt – utan information om vad som hänt. Polisen får en berättelse från början att arbeta med vilket underlättar att få den utsatta kvinnan att vilja fortsätta processen.

Anna Nordin och Katrin Hedberg berättade om erfarenheter från arbete på sjukhusets akutavdelning, hur våldsutsatta tas omhand. Det finns en frustration av att djupare samtal eller uppföljning inte i dag är genomförbara. Det är många inblandade när patienten kommer till sjukhuset. En kurator som finns tillgänglig under nätter och helger efterlyses.

Pia Hedberg från Kvinnohälsan var sist ut på förmiddagen med sin berättelse om hur hon upplevt sin yrkesresa då hon jobbat mycket med våldsutsatta. Pia uppmärksammade problemet med att i sitt yrke minnas de utsattas historier i detalj. Platser, aktiviteter och föremål som förekommit i berättelserna blev till mycket besvärliga påminnelser i vardagen.

Zandra Andersson från Stockholms universitet gav ett teoretiskt perspektiv på ämnet för dagen. Hur vi påverkas av att jobba med våldsutsatta kvinnor. Hur kan vi förstå?

Det är för den professionelle svårt att släppa taget från arbetet. Det kan vara oundvikligt att inte ta till oss av de våldsutsattas berättelser. En del i detta kallas sekundär traumatisering vilket kort innebär att yrkesutövaren ”smittas” av sina våldsutsatta klienters trauman och utvecklar liknande symptom genom att ta del av deras våldserfarenheter.

En annan del i sammanhanget kallas ställföreträdande traumatisering vilket kan leda till problem som till exempel förlust av hopp, posttraumatiskt stressyndrom och beteendeförändringar.

Dagen avslutades med en summering. "Mer kunskap", "stöd och utbildning" är begrepp som återkom under dagen. Likaså insikt om hur andra organisationer arbetar för att få ett bra samarbete liksom att känna sig trygg i sin roll och veta vilket ansvar just jag har.

Susanna Löfgren, tillförordnad landshövding, underströk ett fortsatt aktivt arbete med styrgruppen myndighetssamverkan som en viktig del i arbetet för framtiden.

Det framhölls även att det handlar om att se jobbet med våldsutsatta människor som en psykosocial arbetsmiljöfråga. Det är också viktigt att personal känner sig säker i ärendehandläggningen och att man får bearbeta det man upplever.

Åklagare Jonas Fjellström betonade vikten av samverkan med socialtjänst och sjukvården och värdet av att göra rättsprocessen så human som möjligt för de utsatta.

Han tycker också att det är viktigt att alltid ge ett professionellt bemötande – även till dem som återkommer frekvent till Åklagarmyndigheten.

Seminarium Det viktiga men farliga lyssnandet