Odlingslandskapet i Jämtland och Härjedalen är varierande och mångformigt. Det täcker bara 1 % av länets landareal, men sträcker sig från fjällbygd, över skogsbygd till bördig Storsjöbygd, älvdalar och det kuperade skogslandskapet i östra länsdelen. Utmärkande för länet är de levande fäbodarna och fjällägenheterna. Arealen hävdade ängs- och hagmarker är också förhållandevis stor i länet jämfört med de övriga norrlandslänen.
Naturbetesmark Foto: Emma Bergman
Av de många markslag som tidigare nyttjades inom jordbruket, behövs idag bara ett – åkern. Huvuddelen av de naturliga foderproducerande markerna har vuxit igen eller odlats upp. De få naturliga slåtter- och betesmarker som finns bevarade i länet har mycket höga natur- och kulturmiljövärden. För skötsel av värdefulla marker kan du söka miljöersättning eller få kostnadsfri rådgivning. Kontakta Länsstyrelsen eller Jordbruksverket för information.
Slåtterängar och naturbetesmarker
Den kalkrika berggrunden kring Storsjön har gett förutsättningar för en mycket värdefull och artrik växtlighet i många av de naturliga fodermarkernas örtrika friskängar och gräs- och lågstarrängar. Som kontrast till dessa artrika marker finns utmagrade hedartade gräsmarker i fjällnära lägen, medan andra fjällnära områden med rikare berggrund kan uppvisa en örtrikare artsammansättning i de naturliga gräsmarker som finns bevarade.
Länets slåtterängar och naturbetesmarker uppvisar en mångformig flora. I de örtrika gräsmarkerna växer fjällväxter sida vid sida med sydliga arter, som här lever på gränsen till sitt utbredningsområde.
Karaktäristiskt för ängs- och hagmarker är en mosaik av ljuskrävande, lågvuxna arter, med låga krav på näringstillgång, utan dominans av några enstaka arter. Många av arterna är konkurrenssvaga, men klarar av att etablera sig och överleva tack vare återkommande slåtter eller bete, som missgynnar mer konkurrensstarka och näringskrävande arter.
De naturliga slåtterängarna och betesmarkerna utgör viktiga livsmiljöer för en mängd olika djurarter bland till exempel fåglar, groddjur och insekter. Detsamma gäller för odlingslandskapets småbiotoper som skogsbryn, våtmarker, vägrenar, öppna diken, åkerholmar och odlingsrösen. Obesprutade kantzoner i åkermarken och skyddszoner längs vattendragen kan också vara miljöer med stort naturvärde.