Nationalparken Gotska Sandön 

Nationalparken Gotska Sandön är med sitt läge 37 kilometer norr om Fårö Östersjöns ensligaste plats.

Foto: Gotska Sandön med Bredsandsudde i förgrunden

Ön är 36 kvadratkilometer stor, nio kilometer lång och ligger på krönet av en 12 mil lång och bitvis 70-90 meter hög undervattens-rygg av morän, grus och sand som sträcker sig från Klints bank öster om Gotland via Salvorev nordost om Fårö ända upp till Kopparstenarna, 20 kilometer nordväst om Sandön.

Geologi

Den grus- och sandrygg som Gotska Sandön utgör en del av avsattes i havet vid inlandsisens avsmältning för omkring 11 000 år sedan, då vattennivån var cirka 50 meter högre än idag. Landhöjningen och den etappvisa sänkningen av Östersjöbäckenets vattenyta ledde till att Gotska Sandöns högsta punkt stack upp över havsytan för 5000-6000 år sedan. Sanden täcker hela Gotska Sandön, med undantag av klapperstränder främst i sydväst och morän som går i dagen vid Höga land i söder. På håll kan Sandön ge ett platt intryck, men i själva verket är delar av ön mycket kuperade. Vinden har inåt land byggt upp mäktiga sanddyner, som sedan har stabiliserats av vegetationen. Öns högsta punkt, krönet av sanddynen Höga åsen, ligger 42 meter över havet. Längs hela kusten löper en bård av 10-15 meter höga och 100-300 meter breda randdyner, och närmast havet finns de vandrande vita dynerna som förflyttar sig upp till sex meter per år. Längs Sandöns västra och nordöstra strand, mellan skogen och de vita dynerna, ligger den så kallade burgen, som utgörs av flacka, delvis trädklädda ytor med ett stort inslag av sten som genom vinderosion har anrikats vid markytan.

Naturtyper  

Gotska Sandön domineras av tallskog, som på många ställen har antagit eller är på väg mot ett naturskogstillstånd. Skogen är på många håll jämnårig och enskiktad, men död ved i form av stående träd, högstubbar och lågor förekommer relativt rikligt. På grund av begränsad tillgång på vatten och näring och ett tätt markskikt är skogens tillväxt långsam. I markskiktet växer övervägande ljung, kråkbär, lingon, bägar-lavar, väggmossa, kvastmossa och husmossa. Även linnéa, pyrolaarter, knärot och spindelblomster förekommer.

Tallskog

På delar av ön har tallskogen vuxit sig mycket tät. Här och var finner man före detta solitärt växande träd, både levande och döda, som idag skuggas av yngre vedvegetation. Stora delar av skogen är dock ganska gles, både på grund av bristen på näring och vatten, den ofta kompakta markvegetationen och att det fortfarande finns områden med rörlig sand där återväxten försvåras.

Dendrokronologiska undersökningar visar att skogsbränder har inträffat vid 30 tillfällen sedan 1487. Merparten av bränderna inträffade på 1500- och 1600-talet och anlades troligen av människan för att förbättra ljungbetet åt fåren. De senaste inträffade 1880 då stora delar av östra Sandön brann, och 1917 då ett mindre parti av den sydöstra delen brann. Än idag kan man hitta förkolnade torrakor och träd med brandljud (invallningar på stammen som bildas när trädet ”reparerar” en skada) som vittnar om skogsbrand. Bränderna tros inte ha lett till någon omfattande sandflykt, eftersom marken sällan blottläggs helt vid skogsbrand och kvarstående döda träd och nedfallna grenar hjälper till att binda sanden. Föryngring av skogsbeståndet och en ökning av mängden död ved, som främst gynnar vedinsektsfaunan, är de viktigaste effekterna av skogsbränderna på Gotska Sandön. Kanske är det också upprepade bränder som har gjort granen så sällsynt på ön. Avverkningar har också satt sina spår i skogen.

På 1820-talet inleddes en intensiv period av avverkningar som med några avbrott fortsatte fram till 1940-talet. Mycket av timret skulle gå till båtbygge, vilket innebar att de grövsta, högsta och rakaste tallarna fälldes. På 1920-talet ”städades” delar av skogen i den tidens anda genom gallring av skadade och döda träd. Sedan 1940-talet har endast enstaka avverkningar skett, den senaste 1966.  

Lövskog

Lövskog eller lövdungar förekommer endast på ett 20-tal mindre områden på Sandön. Störst är Stora Idemoren (mor betyder lövskog på Fårömål) söder om fyrbyn. Lövskogspartierna växer i allmänhet i svackor i terrängen där grundvattnet finns närmare markytan. Artsammansättningen varierar. I träd- och buskskiktet finns bland annat asp, hassel, ek, tall, oxel, idegran, sälg, rönn, björk och en representerade. Markskiktet är generellt betydligt artrikare än i tallskogen, och även här varierar artsammansättningen från plats till plats. Några exempel på arter är blåsippa, myska, hässlebrodd, skogskovall, örnbräken, ekorrbär, mjölon, skogsviol, sårläka, vispstarr, kruståtel, stenbär, linnéa och backvicker. Bland orkidéer kan nämnas vit skogslilja, röd skogslilja, nattviol, nästrot, tvåblad och johannesnycklar. Den vita och röda skogsliljan bildar ibland en hybrid med rosa blommor, kallad hybridskogslilja.

Stränder

Närmare stranden, på öns västra och nordöstra sida, ligger den flacka, klapperstenstäckta burgen. Den ligger i allmänhet mellan randdynen inåt land, som ofta är bevuxen med tall, och den grå dynen som består av urlakad sand med lågt näringsinnehåll. Burgens markskikt är relativt artfattigt. På klapperstenarna växer skorplav, på kalkstenarna kan man finna orange praktlav, och på de sandiga delarna växer främst lavar, mossor och borsttåtel. Mjölon, gul fetknopp, fältsippa och backtimjan förekommer också, liksom kattfot på burgen innanför Norra Sidan. Den grå sanddynen påverkas sällan eller aldrig av havets vågor och är urlakad på näringsämnen. Den är ofta helt eller delvis täckt med vegetation; vanliga arter är borsttåtel, sandstarr, renlavar och mossor med inslag av enstaka tuvor med sandrör. I vissa sänkor i den grå dynen är marken fuktigare. Här ökar näringshalten tack vare tillförseln av förna från dynens sidor, och det grunt liggande grundvattnet medför en högre kalkhalt. Detta gör att örtvegetationen blir rikare med exempelvis majviva, skogsnycklar, purpurknipprot och kärrknipprot. Den största dynvåtmarken har varit Yttre dynkärret som numera är nästan helt översandat. I Inre dynkärret på södra delen av Bredsand blommar majvivorna i tusental om våren.

Sanddyner

Utanför den grå sanddynen finns den vita sanddynen, som till stora delar består av naken rörlig sand. Här är näringshalten högre än i de urlakade grå dynerna, särskilt närmast havet där tång ibland driver in och gödslar marken. Vegetationen domineras av det sandbindande gräset sandrör. När sandröret översandas stimuleras tillväxten, sandröret växer högre, vinden deponerar ytterligare sand som binds av sandröret som växer ytterligare, och så vidare. Sandröret och vinden bygger på sina håll upp sanden i upp till fem meter höga dyner med kraftig lutning mot sjösidan och flackare läsida. På de vita dynerna växer förutom sandrör exempelvis strandråg, strandvial, sandstarr, strandkål och martorn, en rödlistad art som har minskat kraftigt i utbredning och antal under 1900-talet. Salttåliga arter som kan växa närmare strandlinjen är till exempel saltarv, sodaört, marviol och strandmålla. Den mycket sällsynta näbbtrampörten växer också på stranden och påträffas främst på öns norra kuststräcka. Vejde förekommer på stenigare strandavsnitt som i strandbranten vid Hamnudden och vid Högaland.

Strandslätter

Längs med delar av kusten sker en gradvis igenväxning av ytor som tidigare varit nästan helt öppna. Detta är kanske tydligast på burgarna på Bredsands udde, där glest växande tallskog under de senaste 20 åren har spridit sig allt närmare stranden och idag täcker åtskilliga hektar som tidigare har varit öppna. Sandflykt hindrade tidigare träd från att etablera sig här. Även på de grå och vita dynerna har tall börjat sprida sig.

Ängen

Några mindre ängsmarker finns fortfarande kvar på Sandön. Kapellänget söder om fyrbyn växte igen under några årtionden, men har röjts och hävdas nu årligen med slåtterbalk av Gotska Sandöns Hembygdsförening. Här växer glest stående ek, hassel, en och idegran, och i markskiktet bland annat vitsippa, blåsippa, gulmåra, ängskovall, teveronika, smörblommor, fältsippa, vårbrodd, vårvicker, johannesört, fårsvingel, femfingerört, gråfibbla och liten blåklocka. Öns största idegran med en omkrets på cirka 155 centimeter växer i Kapellänget, öster om den gjutna dammen. På områdets ekar växer lunglav, en art man vanligtvis finner på ask och alm.

Åkermark

Den öppna marken vid Gamla gården, som slås även den, har tidigare varit åker och ängsmark vilket avspeglas i floran. Här växer till exempel rölleka, teveronika, harklöver, backglim, ängssyra, fältsippa, solvända, åkervinda, blodrot, förgätmigej och väddklint. I den kringliggande skogen finns ännu spår efter tidigare bete i form av exempelvis gamla enar, dikesrester och ett förhållandevis stort inslag av lövträd och örter.

Torrängar

Torrängarna vid Hamnudden uppvisar en riklig flora med bland annat mandelblom, fältsippa, ängsviol, sandviol, skatnäva, nagelört, smultron, backtrav, solvända, gråfibbla, knölsmörblomma, gullusern, puktörne, backvial, pimpinell, fältmalört, getrams, backtimjan, axveronika, låsbräken, harmynta, humlelusern och den sällsynta luddvedeln. Här växer också timjansnyltroten, som troligen har sin nordligaste lokal i världen på Gotska Sandön. Timjansnyltroten saknar klorofyll och lever som en parasit på rötter av backtimjan.

Djurliv

Fåglar

Sandön hyser inte någon rik fågelfauna. Karaktärsfåglar är bofink, svartmes, grå flugsnappare och korsnäbbar, och vid stränderna häckar bl.a. grå- och silltrut samt silvertärna.

Ön är däremot känd som en god sträckfågellokal, och under senvåren och försommaren uppträder här regelbundet på Gotland annars ovanliga fågelarter som vitnäbbad islom, turturduva, sommargylling, lundsångare och videsparv. Sammanlagt har närmare 250 fågelarter setts på ön.  

Bra fågelområden är t.ex. Kapellängen och St. Idemoren i nordväst samt Bredsandsudde. Mer information om fåglar på Gotska Sandön finns på http://gotska.info.

Däggdjur

Skogshare och nordisk fladdermus är de enda däggdjuren på ön. I vattnet runt ön lever gråsälar.

Insekter

Gotska Sandöns insektsfauna är speciell ur flera aspekter. Trots den begränsade förekomsten av biotoptyper lever här en mängd insekter, varav de flesta är knutna till tallskog med lång kontinuitet eller till öppen sand. Vissa hittades för första gången just på Sandön, några har också sin enda kända nordiska förekomst här. Detta gäller till exempel sju skalbaggsarter, samtliga knutna till tallskog.

En av öns intressantare fjärilsarter, den grå strimmätaren, är i vanliga fall en utpräglad bergsart med närmaste förekomst i Ural och Alperna samt på en lokal på Gotland. På Gotska Sandön är den relativt vanlig, särskilt i den glesa tallskogen kring Arnagrop.

Myggor, bromsar och knott är däremot fåtaliga på grund av den stora bristen på sötvattensamlingar där larverna kan kläckas.

Den öppna sanden utgör en mycket speciell livsmiljö med ett i många avseenden extremt mikroklimat, främst beroende på att de öppna sandytorna exponeras för stark solinstrålning och vind vilket skapar en torr miljö.

Även det faktum att det fuktighetsbindande växt- och humustäcket är mycket tunt eller saknas bidrar till den torra miljön. Detta sätter sin prägel på insektsfaunan som är ovanligt rik på värmekrävande torrmarksarter. Här lever till exempel sandstekeln och andra gaddsteklar som gräver sina larvkammare i sanden och jagar i omgivningarna och skalbaggar som tillbringar dagen nedgrävda i sanden och jagar på natten.

Otaliga myrlejon, som finns representerade med två arter, gräver sina trattformade fångstgropar i sanden där de sedan ligger nedgrävda i väntan på byte.

Att det finns så många skalbaggsarter på Gotska Sandön beror till största delen på den naturskogsartade tallskogen med döende och döda träd i olika nedbrytningsstadier. Även de olika formerna av nedbrytning, genom olika typer av svampar, bakterier, insekter och andra organismer, har betydelse för skalbaggsfaunan. De flesta rödlistade skalbaggsarterna på ön lever på eller i den döda veden i tallskogen. Några av de vanligare arterna är smedbock, guldbagge, behårad tallbock och liten noshornsbagge. Den vanligaste teorin om varför så många sällsynta, värmekrävande arter lever på Gotska Sandön är att de är relikter från den postglaciala värmetiden. En annan teori är att skogsbruket inte har utarmat skogen på samma sätt som på fastlandet tack vare att det har varit mindre intensivt och att delar av skogen skyddades redan 1910, samt att de frekventa skogsbränderna har hållit skogen öppen och bidragit till förekomsten av en mängd substrat. Förmodligen rör det sig om flera faktorer i samverkan.

Historia

Trots att Gotska Sandön hör till en av våra mest isolerade öar har man funnit spår av människor ända från stenåldern. Troligen har människor inte varit bosatta här under längre tider och en del forskare säger att fynden härrör från fiskare och säljägare som tillfälligtvis hade sin bas på ön. Fynden är av ganska liten omfattning. De relativt stora stenrösena vid Höga land påminner om att människor funnits här under vikingatiden.  

Trots olyckliga omständigheter som gravplundring, spridningen av fyrvaktaren Hjalmar Söderlunds samlingar, skeppsbrottet med geologen Wennersten, som hade fynd med ombord, finns en del föremål förvarade på Historiska Museet och Gotlands Fornsal. De fynd som kan dateras till medeltiden visar att Gotska Sandöns befolkning då troligen varit av mer bofast art. Omfattande fynd av boplatser och föremål har funnits i anslutning till Gamla gården och Säludden.

I skrift förekommer inte ön förrän 1539 och då på, Carta Marina, Olaus Magnus kartverk över norden. I en seglationsbeskrivning från 1568 säger man att "Gotska Sandön är ett litet land där inga människor bor". Detta skulle möjligtvis kunna tolkas som om befolkningen antingen var mycket liten eller att den endast bebodde ön under vissa perioder. Av äldre skrifter kan man utläsa att ön arrenderades av Fåröborna och ägdes av danska kronan.

Vid freden i Brömsebro 1645 kom Gotska Sandön att tillhöra Sverige.  Fåröborna hade sitt fiskeläge vid Säludden och turades om att nyttja Sandön som utgångspunkt för säljakt och fiske från början av 1600-talet. Förutom jakt och fiske bedrevs fårskötsel. Vissa källor talar om att Fåröborna hade omkring 200 får lösgående på ön. 1758 sålde staten ön till Johan Lythberg-Larsson, en handelsman från Visby, vilken avsåg att använda ön till fårskötsel. Tiden fram till 1762 utgjorde en period av tvister mellan staten, Fåröbönderna och Lythberg-Larsson. 1772 fick Fåröborna tillbaka arrendet av ön och 1781 avsade de sig detsamma på grund av att Kongl Maj:t inte ville befria dem ifrån ett lantmäteriarvode. Under perioden 1783 till 1859, den så kallade privatägaretiden ägdes ön endast av privata intressen. 1859 övertog staten ön och fyrepoken började.     

Bebyggelse

Fyrbyn

Fyrmästarbostaden är bostad för en av tillsynsmännen på ön och byggdes 1858-1859 samtidigt med fyren och en del andra hus. Idag är många av husen om- och tillbyggda. I byn finns ett naturum med hembygdsmuseum i den gamla skolbyggnaden. Huset byggdes 1939 och fungerade som skola fram till 1963. På det lilla torget framför fyrmästarbostaden finns ett antal föremål som minner om gamla tider, bland annat en av kanonerna från ryska ångklipperten Wsadnik. Bredvid kanonen står ett gammalt ankarspel av trä. Den höga signalmasten användes förr för att signalera till fyrskeppet "Kopparstenarna" som låg förankrat vid grundet med samma namn norr om ön. Signalen sattes när det fanns proviant eller post att hämta. Minan strax intill är tysk, och drev iland vid Hamnudden under andra världskriget. I fyrmästarbostadens trädgård ligger ett gammalt ankare som bärgats från stranden vid Säludden. Ett annat ankare i järn, från motorseglaren Willy som förliste vid Säludden 1920, ligger i platschefens trädgård. Bakom skolhuset, ligger under tak, två gamla träbåtar. Den mindre kallas Dockan och byggdes av Karl Bourgström. Den större båten är en flyktingbåt från Estland och kom fullastad med flyktingar till ön under andra världskriget. 

Naturrum och hembygdsmuseum

I den gamla skolbyggnaden finns numera ett naturum med hembygdsmuseum. Huset byggdes 1939 och användes som skola till 1963. I den gamla skolsalen på bottenvåningen finns en utställning om hur Gotska Sandöns bildats och om djurlivet på ön. På övervåningen kan man läsa om fyrarnas historia. I ett annat rum kan du läsa om strandningar, se galjonsfiguren från den i Franska bukten år 1878, strandade barken ”Esther Smeed”, gamla vrakdelar, Gottbergs bössa m.m. naturum med hembygdsmuseum iordningställdes och invigdes sommaren 1983.

Gamla gården

Den så kallade "Privatägartiden" pågick 1783 - 1859. Den inleddes med att Benedictius arrenderade ön av staten 1783 - 1801. Det var nu nybyggareran satte fart. Gamla gården, då kallat ”Nybygget” började byggas upp och blev öns centrum. 1784 restes det första huset, vilket följdes av flera, boningshus, ladugård, stall och förrådsbyggnader. Man bröt mark, odlade upp åkrar och hägnade in ängar kring gården. Åkerlappar och beteshagar växte fram. Man höll kor, hästar, oxar, svin, getter och höns. En alltför intensiv fårskötsel bedrevs och tidvis uppgick antalet får till flera hundra vilket tärde hårt på öns natur.  Efter Benedictius konkurs såldes ön till Stenberij och olika privata ägare avlöste varandra. Ingen privatägare som försökt nyttja öns naturtillgångar, framför allt skogen har klarat sig undan konkurs. Staten köpte ön i två omgångar, 1859 och 1861. Fyrarna och fyrbyn byggdes och därmed övergavs Gamla gården av alla, utom ”Madame Söderlund” och hennes barn, som fast boplats. Gården användes sporadiskt under vissa perioder. Staten fortsatte att avverka skog i stor omfattning och under denna tid användes byggnaderna som boplatser åt skogshuggarna. Kring sekelskiftet var det arbetarna som hjälpte till vid den omfattande skogs- och gräsplanteringen, runt Fyrplatsen, som bebodde gården. Av övriga byggnader som funnits här anar man bara husgrunderna av en del, till exempel, en större gårdsbyggnad, den s.k. "Herrgården", där Petter Gottberg bodde. Öppnar Du den södra dörren på Gottbergs fängelse hittar Du en informationstavla, delvis med fotografier, över de byggnader som funnits vid Gamla gården.

S:t Annae

Fyrmästaren Karl Bourgström lät omkring 1900 bygga en jakt- och fiskestuga vid S:t Annae som idag kort och gott kallas "Bourgströms". Stugan är känd genom författaren och konstnären Albert Engströms bok "Gotska Sandön". I boken finns stugan avtecknad, både utifrån och inifrån och ser idag ut precis som den gjorde då. Inne i stugan finns ett antal dekorationsmålningar på skåpdörrar och lådfronter. Målningarna är gjorda av Albert Engströms dotter Malin som var gift med Karl Bourgströms son, Bror. Stugan och uthusen är delvis byggda av strandvirke och vrakgods, källaren är förmodligen en gammal kajuta. Skåp och annat från båtar har bidragit till inredningen, och några av de små fönstren utgörs av gamla båtventiler. Stugan användes som sommarställe fram till 1970 och siste private ägaren var Bourgströms sterbhus.

Nymans

Ca. 300 meter öster om Bourgströms ligger Nymans stugor. Den första stugan byggdes 1926 som jakt- och fiskestuga av dåvarande fyrmästaren Oskar Ekman. Bodarna och båthuset tillkom senare. 1941 köptes stugan av sjöfartsrådet Jaques Nyman, uppvuxen på Sandön som fyrvaktarson. Han använde stället som sommarstuga fram till sin död 1970. Vid stugorna finns en brunn med drickbart vatten. När man har vandrat långt kan det vara skönt att ta en svalkande klunk av det friska och kalla vattnet.

Tomtebo

Fyrmästaren Karl Bourgström lät bygga Tomtebo 1899. Stugan användes i första hand, för övernattning vid de årligen återkommande säljakterna. Albert Engström bodde här vid ett par tillfällen, under 1920-talet, då han var på Gotska Sandön och skrev sin bok om ön. Engströms dotter Malin, som var gift med Karl Bourgströms son Bror, dekorerade 1924 den öppna spisen i bostadsrummet. Exteriört är stugan klädd med spån, s.k. ”stäv” från lasten av ett strandat fartyg. Stugan fick sitt namn efter de Fårögubbar som byggde stugan, de såg nämligen två tomtenissar gå där och pyssla, Tomtebo!

Gotska Sandöns kapell

Gotska Sandöns första kapell byggdes 1894 och fungerade som både kapell och skola. 1934 brann det ner, skolan fick flyttas till fyrmästarbostaden. Nytt kapell stod inte klart förrän 1950. Initiativ till nybyggnation togs av sjökapten Hans Hansson, mera känd under namnet ”Kapten Bölja”, i Svenska Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne. 1948 skrev han en insändare i Svenska Dagbladet med förslag om insamling av pengar till nybyggnation av ett kapell på Gotska Sandön. Insändaren lästes av Fru Karin Ekengren under en tågresa till västkusten. "När hon tänkte på det hårda och ensliga livet på Gotska Sandön och jämförde det med det, sköna och behagliga badortslivet, som väntade henne i Marsstrand bestämde hon sig för att hörsamma insändarens vädjan." Hon bekostade, efter samtal med Hansson, ensam kapellet. Det nya kapellet invigdes tisdagen den 29 augusti 1950.Den 29 augusti år 2000 firade Gotska Sandöns kapell 50-års jubileum och samtidigt invigdes det på bilden ovan nybyggda klocktornet. Den gamla klockstapeln var genomrutten och hade rivits av säkerhetsskäl. Så här står det i fyrdagboken från den 22 januari 1934: Öns kapell med tillbyggnad har under eftermiddagen nedbrunnit till grunden. Branden, vars uppkomst synes oförklarlig, då ingen eldning skett sedan torsdagen den 18 januari, upptäcktes genom att undertecknad med söner på hemväg från skogsarbete (vedhuggning) kände brandlukt, och vid hemkomsten varskoddes vakthavande i fyren om något misstänkt syntes därifrån. Kl var då 16.30. Då gnistor syntes över lövskogsområdet skyndade alle man med redskap dit, men kapellet var då i det närmaste nedbrunnit. Fyrpersonalen grepo genast an med släckning av branden och tre man sändes efter vatten, som upptransporterades med tillhjälp av häst och vagn. Två av de vid kyrkan stående ekarna hade fattat eld, men blevo genast släckta. Brandplatsen hölls under bevakning till dess elden blivit fullkomligt släckt. Samtliga inventarier tillhörande kyrkan och skolan samt det mesta av Svenska Röda Korsets förstördes totalt. Anledningen till brandens uppkomst antages vara bristfälliga rökgångar. Över skollokalen bestod trossbotten av lös sågspån som lätt kunde antändas av gnistor från rökgången. I kyrkans eldstad var eld uppgjord den 24 och 25 december 1933. Den 18 januari 1934 på eftermiddagen eldades senast i skolans kamin. Söndagen den 21 januari 1934 passerades kyrkan flera gånger av personalen, utan att något kunde förmärkas. Troligen har gnistor från rökgången förorsakat eld i den å vinden befintliga trossbotten och först utbrutit den 22 januari 1934 på eftermiddagen. Sotning av rökgångrana verkställdes senast den 16 maj 1933. O Ekman 

Kyrkogården

I en skogsglänta, en knapp kilometer söder om Gamla gården ligger Gotska Sandöns kyrkogård. Den invigdes den 2 juli 1845, men användes redan innan som begravningsplats. Här har de flesta, som avlidit på ön, eller hittats drunknade utmed stränderna fått sin vila. Förr i tiden när det var glest mellan prästbesöken hölls begravning i vanlig ordning, ledd av någon ur fyrpersonalen. Innan graven lades igen hade en trätrumma tillverkats. Denna ställdes på kistlocket och därefter fylldes graven igen och ett trälock lades på trumman. När prästen kom till ön kunde han, genom trumman, lägga ner de tre skovlarna jord som behövdes för att begravningsakten skulle vara slutförd. 

Ryska kyrkogården

Gotska Sandön fick sin andra begravningsplats, ”Ryska Kyrkogården", 1864. Den är belägen i Franska bukten något hundratal meter innanför stranddynen. Ett tjugotal ryska sjömän har, i samband med den ryska örlogsångklipperten ”Wsadniks” strandning, fått sin sista vila här. Området är inhägnat och ett ortodoxt kors - av trä är rest.

Bourgströms mausoleum

År 1899, enligt Hjalmar Söderlunds anteckningar, byggdes ett mausoleum (gravkammare) av fyrvaktare Hjalmar Söderlund. I mausoleet står fyra kistor i vilka Hjalmar, hans far Anders, mor ”Madame” samt en son vilar. På sin fars kista har Hjalmar, på ett brevpapper skrivit: "Här hvilar under den Allsmäktiges beskydd Anders Johansson Söderlund, född den 26 januari 1813 i Noche Chatarina, Liffland, död den 26 maj 1858 på Gotska Sandön. Guds nåd, frid och velsignelse hvile öfver hans stoft och minne".

På moderns kista finns ett brevpapper, där det står skrivet: "Här hvilar under Guds beskydd Enkan Johanna Albertina Söderlund, född Bergdahl 27 maj 1815 i Berga Österåker Uppland - hon flyttade till Gotska Sandön den 29 juli år 1854. Hon blef enka den 26 maj 1858 men stanna trofast qvar på ön till sin död den 8 april år 1906. Hon uppnådde alltså den höga oldern av nittio år, tio månader och elva dagar. Guds nåd, frid och velsignelse hvile öfver hennes stoft och minne"

Kinesens grav 

På Norra sidan, mitt ute på burgen reser sig Gumskullen eller den så kallade Kineskullen, med gamla torra tallar uppe på krönet. Kullen är en rest av en vandringsdyn, som blev kvar som ett så kallat "vittne" när randdynen vandrade vidare in mot ön. I en djup svacka uppe på kullen ligger "Kinesens grav", en rund stensättning, i form av ett solkors, lagt av vita kiselstenar. Det berättas att en kines, som hittats drunknad på ön, ligger begravd där.

Bredsands fyr

Åren 1858-59 byggdes två likadana fyrar på öns nordvästra del. Fyrarna bildade en enslinje och varnade för grundet Kopparstenarna beläget ca. 10 distans norr om ön. Den nordligaste av fyrarna är idag utanpå stålkonstruktionen klädd med eternit. Fyren är 24 meter hög och byggd på kraftiga träpålar som skruvats ned i sanden. Den södra fyren revs 1903 och ersattes av en bifyr som visar fast rött sken i en sektor över ovan nämnda grund.

Tärnuddens fyrstation

För att komplettera fyrarna vid Bredsand uppfördes en fyrstationen vid Tärnudden 1883. Denna var i bruk fram till 1913, då den på grund av vandrande sanddyner övergavs. Fyrhuset togs bort samma år och flyttades till Idö utanför Västervik. Bagarstugan finns kvar idag och man kan se bakugnen genom ett fönster på kortsidan. I övrigt är den nästan helt begravd i sanddynen. Det andra huset inrymde en militär signalstation under både första och andra världskriget. Följer man hörnfodret uppåt med blicken ser man att huset är påbyggt. Taket låg under första kriget vid skarven. När andra kriget kom hade skogen växt upp och blivit högre och därför var man tvungen att bygga på en våning till.  I strandkanten kan man, vid lågvatten och när havet spolat bort sanden, se delar av grunden efter fyrhuset och på sanddynen ovanför syns resterna av brunnen.

Hamnuddens fyr

En modern, stagad stålmast med fyrljus har ersatt den gamla fyren. Den nya restes 1971 (då den gamla övergavs) och drivs av solceller med batteriuppbackning.

Kyrkuddens fyr

Öns östligaste punkt är Kyrkudden. Vad man vet så har det aldrig funnits något kapell eller kyrka där, däremot kan namnet kopplas till det forntida röse som ligger inne på burgen. Röset var väl synligt innan burgen på senare år börjat växa igen. Fyren på Kyrkudden byggdes 1913 för att tillsammans med Hamnuddsfyren

Kända Sandö-bor

Petter Gottberg

Petter Gottberg var enligt berättartraditionen arrendator, timmerman, mördare, sjörövare och vrakplundrare. Han föddes 1762 vid Bjers i Guldrupe på mellersta Gotland där föräldrarna ägde en gård. Modern dog när han var 11 år. Vid 20 års ålder började han som dräng vid Gandarve i Vänge. Där blev han inte långvarig, bara ett år och därefter skrev han in sig på sjömanshuset i Visby. I mars 1784 gick han till sjöss. Man tror att hans fartyg blivit kapat av pirater och att han blivit tvungen att slå sig ihop med dessa. Gottberg lyckades rymma och bosatte sig 1789 i Stockholm. Han gifte sig men hustrun dog i lungsot 1799. Gottberg ärvde då en fastighet på Glasbruksgatan och gifte om sig samma år. 1801 skrev han kontrakt med Magnus Benedictius om arrende av Sandön på ett år. Han seglade över med familjen i september samma år. Trots att Benedictius gått i konkurs bodde Gottberg kvar på ön och skrev ett nytt kontrakt med den nye öägaren Stenberij 1806.  Enligt berättartraditionen skall Gottberg ha lockat in fartygsbesättningar här för att sedan skjuta ihjäl dem genom de smala fönstergluggarna. Om detta hänt i verkligheten vet man inte. Oavsett vad, har bröderna Hans och Göran Hörlin, som växte upp på ön, plockat ut åtskilliga blykulor ur ladans väggar, och hur dessa kommit dit vet man inte.  Många är historierna om Gottberg, och början till slutet kom några dagar före jul 1814, då jakten ”Cerberus af Greifswald” strandade i Franska bukten. Lasten bestod av fläsk, läder, sprit, hampa, en vargskinnspäls m.m. När Gottberg sålde en del av lasten i Stockholm, sommaren därpå, hade vargskinnspälsen känts igen och efter utredning kunde han fällas i rätten för rövnad på skeppsvrak. Efter eget erkännande om vrakplundring dömdes Gottberg till 28 dagars vatten och bröd samt en söndags kyrkoplikt (skamstraff) vilket han satt av den 21 december 1817 utanför Fårö kyrka. ”Gottbergs fängelse” är en knuttimrad visthusbod. Den gallerförsedda gluggen på ena kortsidan har troligtvis gett boden dess namn.  Ladan är i ordets rätta bemärkelse en jättestor lambgift ,och uppfördes 1823-24 av Petter Gottberg. Här kunde utegångsfåren utfodras och söka skydd vintertid. Lambgiften är knuttimrad av grovt timmer och har ett faltak. Den gamla ladan hade genom åren förfallit och Gotska Sandöns hembygdsförening genomförde en grundlig renovering 1977.

Madame Söderlund

"Madame", som hon kallades, hette Johanna Albertina Söderlund och var född i Bergdahl i Berga Österåker, Uppland, den 27 maj 1815. Hon flyttade till Sandön den 29 juli 1854 tillsammans med sin man, Anders, som kommit som flykting från Nuckö i Estland, och två barn, Emma och Ferdinand.  En man vid namn Paterson ägde Sandön under 1850-talet och avverkade skog där fram till 1859 då lotsverket köpte ön och började bygga de första fyrarna på öns nordvästra del. Paterson ställde som krav, då han sålde ön, att de av hans anställda som var kvar skulle sysselsättas av lotsverket tills de hunnit skaffa sig annat arbete. Då fyrarna tändes i oktober 1859 återstod av Patersons tjänare endast "Madame" och hennes numera tre barn. Sonen Hjalmar hade fötts 1858 och mannen hade avlidit samma år. "Madame" bodde kvar vid Gamla Gården till 1877, då hon flyttade till fyrplatsen och skötte hushållet åt sonen Hjalmar, som var fyrvaktare där. 1890 blev Hjalmar förflyttad till Tärnuddens fyr. "Madame" flyttade med och avled på Tärnudden den 8 april 1906.

Kontakta oss

Anna-Lena Fritz
Anna-Lena punkt Fritz snabela lansstyrelsen punkt se¤Anna-Lena punkt Fritz snabela lansstyrelsen punkt se
010-2239223
Per Jönsson
Per punkt E punkt Jonsson snabela lansstyrelsen punkt se¤Per punkt E punkt Jonsson snabela lansstyrelsen punkt se
010-2239250

Kontakt på Gotska Sandön

Tillsynsman: 0498-22 59 18

Fakta om Gotska Sandön

Bildat: 1910, utvidgat 1963 och 1988 (med vattenområdet runt ön)
Storlek: 4 465 hektar varav 3 638 hektar land
Skyddsform: Nationalpark
Läge: 37 km norr om Fårö
Service: Lägerplats med möjlighet att övernatta i tält eller stuga.

RESA OCH BOENDE

Översiktskarta

Get Microsoft Silverlight