Det är en alldeles vanlig höstmorgon på den ödsliga fjällheden. Luften är klar och kylig.
Det är höst men inga höststormar är på väg, det är vindstilla och alldeles tyst. En alldeles vanlig höstmorgon, men just i dag ska något magiskt ske.
Den stora mäktiga tallen står och vaktar sitt rike. Han är högst och äldst på fjällheden. Runt honom finns bara några knotiga fjällbjörkar, en vilsekommen gran, som egentligen inte trivs så här högt upp, och längre bort en grupp yngre tallar.
Han har stått här i snart 500 år. Han är vacker och stolt men väldigt ensam. Här och var på heden står döda skelett av tallar som skulle varit lika gamla som han själv. Men de är döda, han är ensam kvar. Han kallas Ur.