FÖRORD Den 3 december 1998 skrevs örlogsstaden Karlskrona in på den prestigefyllda världsarvslistan. Karlskrona blev därmed Sveriges nionde världsarv. Unesco motiverade beslutet med att:
”Karlskrona är ett utomordentligt väl bevarat exempel på en europeiskt planerad örlogsstad inspirerad av anläggningar i andra länder. Karlskrona har i sin tur tjänat som förebild för andra anläggningar med liknande uppgifter. Örlogsbasen spelade en viktig roll under de århundraden när storleken på ett lands flottstyrka var en avgörande faktor i europeisk realpolitik, och Karlskrona är den bäst bevarade och mest kompletta av dem som finns kvar.”
De sex första världsarvsåren visar tydligt att samhällelig utveckling och tillväxt inte behöver stå i konflikt med bevarandeintressen. Visst ställer tillväxt och samhällelig förändring sina krav på den fysiska miljön och det begränsade utrymme som finns på en ö. Men trots detta har bevarande och tillväxtfrågor, åtminstone hitintills, varit förenliga. För att samordna de intressen som rör bevarande-, utvecklings-, besöks- och näringslivsfrågor samt tillgänglighet och delaktighet i världsarvet har ett särskilt Världsarvsråd bildats.
I detta ingår företrädare för såväl kommun som berörda statliga myndigheter och verk, regionen och inte minst Kockums AB, som tillsammans med marinen sedan drygt 300 år svarar för obruten verksamhet i världsarvets kärnområde.
Världsarvsrådets målsättning är att ”bevara och utveckla ett levande världsarv”. En viktig del av detta samarbete är att upprätta en tydlig roll- och ansvarsfördelning. Den General- och managementplan, som nu föreligger i remissutgåva, är ett viktig led i detta arbete.
För Världsarvsrådet i maj 2005
Ingegerd Wärnersson
ordförande
landshövding
Leifh Stenholm
sekreterare
länsantikvarie