Förorenade områden

Förorenade områden hanterar den miljöskuld som har uppstått genom att industriverksamheter och andra aktiviteter lämnat föroreningar efter sig. Det gäller föroreningar som behöver saneras för att inte bli ett hot mot människors hälsa eller miljön.
Stilleryds oljeraffinaderi i Karlshamn

Kvarlämnade föroreningar, t.ex. efter industriverksamhet, är ett miljöproblem som började uppmärksammas i Sverige på 1980-talet. Trots det dröjde det ända fram till slutet av 1990-talet innan man på allvar började kartlägga problemet som kallas ”förorenade områden”.

De förorenade områdena är ofta industrimark där det finns eller har funnits en industri eller en deponi av något slag. Andra förorenade platser kan vara platser där man hanterat kemikalier, bränslen eller avfall. För att få en uppfattning om hur många platser i Blekinge som är förorenade, vilka de är och hur allvarliga föroreningarna är, håller länsstyrelsen på att identifiera och inventera alla objekt som tillhör vissa branscher som Naturvårdsverket har pekat ut. Arbetet bedrivs i flera steg enligt Naturvårdsverkets så kallade MIFO-modell. (MIFO = Metodik för Inventering av Förorenade Områden, Naturvårdsverkets rapport 4918). Metoden har tagits fram för att inventering och riskklassning av förorenade områden ska kunna göras på ett enhetligt sätt i hela landet. Riskklassningen är en samlad bedömning av föroreningarnas farlighet, föroreningsnivå och spridningsförutsättningar på platsen i förhållande till känsligheten och skyddsvärdet för området.

Många industrier finns inte längre kvar och det kan därför vara svårt att få tag på de uppgifter som behövs för inventeringsarbetet. Länsstyrelsen är därför intresserad av det som du kanske känner till. Vill du hjälpa till?

Det kommer att ta lång tid innan saneringar har utförts i tillräcklig omfattning i landet. I sin senaste bedömning anser Naturvårdsverket att det är realistiskt att räkna med minst 45 år innan de värsta objekten (riskklass 1 = mycket stor risk) kan vara åtgärdade. Man bedömer att de objekten svarar för mellan 50 och 75 % av de sammanlagda riskerna.