Begravningsplatsens lagskydd

Begravningsplatsen utgör ett kulturhistoriskt dokument över liv och död i bygden. Den speglar samhällets historia och utveckling. Ett besök på kyrkogården ger en möjlighet att avläsa traktens historia, svunna tiders olika näringar och personhistoria kan avläsas i gravvårdarnas texter.
Bild från Marstrands begravningskapell.

Kyrkobyggnaden dominerar i allmänhet kyrkogården. Kyrkans formrikedom samspelar ofta väl med helhet och detaljer i klockstapel, stiglucka, grindar och andra anordningar. Alléer och trädgrupper, planteringar och annat bidrar till att skapa en rofylld och vacker miljö för besökaren.

Ibland ligger begravningsplatsen ett stycke från själva huvudkyrkan, i många fall med ett särskilt begravningskapell.

Begravningsplatsen har under alla tider utsatts för mer eller mindre varsamma förändringar. Även begravningsskicket ändras över tiden. Det är numera inte ovanligt med minneslundar, askgravar, kolumbarier och urnmurar.

Alla medborgare betalar en begravningsavgift. Detta innebär att begravningsplatserna måste kunna anpassas till samtidens förutsättningar och för människor med olika trosuppfattningar samtidigt som dess kulthistoriska värden tas tillvara.

Växtligheten på begravningsplatsen är en viktig del av det gröna kulturarvet och är normalt medvetet utvald och inplacerad i miljön. Utöver dess estetiska betydelse är den viktig för den biologiska mångfalden. De stora, ibland månghundraåriga jätteträd som är vanliga på begravningsplatser är ofta lokaler för hotade insektsarter eller unika lavar.

En begravningsplats kan i vissa fall även omfattas av kulturmiljölagens 2:a kapitel som fast fornlämning. Exempel på sådana begravningsplatser är de s k kolerakyrkogårdarna eller andra övergivna begravningsplatser vid kyrkoruiner.

Vård och ansvar
Ansvaret för bevarandet och vårdandet av begravningsplatsernas kulturarv vilar på huvudmannen för begravningsväsendet, oftast kyrkogårdsförvaltningen. Alla begravningsplatser oavsett ålder skall enligt kulturmiljölagen vårdas så att dess betydelse som en del av kulturmiljön beaktas.

När det gäller den enskilda graven har dock gravrättsinnehavaren en stor frihet att själv bestämma utformningen. Enligt begravningslagen får dock upplåtaren, vanligtvis kyrkogårdsförvaltaren, besluta om de begränsningar i gravrättsinnehavarens bestämmanderätt som är nödvändiga för att tillgodose en god gravkultur.

Det är lämpligt att sådana beslut utgår från ett gediget kunskapsunderlag om begravningsplatsens olika värden. En utförlig inventering av begravningsplatsens kultur- och naturvärden med riktlinjer för vården är till stor hjälp vid förvaltningen.

För alla begravningsplatser och kyrkotomter som tillhör Svenska kyrkan och som anlagts före 1940 gäller att de inte får väsentligt ändras utan tillstånd från Länsstyrelsen. Tillståndsplikten gäller även en del yngre begravningsplatser med höga kulturhistoriska värden.

Tillstånd krävs för att:

  • utvidgning eller annan väsentlig förändring 
  • uppförande eller ändring av byggnader, murar, portaler eller andra anordningar 
  • större förändring av planteringar, beläggning på gångar med mera.