Sjöfart

Framdrift av fartyg påverkar omgivningen genom utsläpp till luft och vatten. Sjöfartens direkta inverkan på den fysiska miljön är huvudsakligen knuten till farleder och hamnar i kustzonen, till exempel genom muddringsåtgärder.

Hamnar är avgörande för en effektiv transport av gods och människor på havet. Hamnarna bidrar till de lokala, regionala och, i vissa fall, de nationella ekonomierna och förväntas fortsätta vara en viktig ekonomisk sektor. Då sjöfarten i sin helhet växer i storlek kommer det att finnas möjligheter för Västsverige att utnyttja sin ställning som en Skandinavisk transporthub.

Det finns ett behov av att upprätthålla och vidareutveckla en effektiv och ekonomiskt lönsam sjöfart inom och runt Västerhavets havsområde. För hamnarna, som givetvis är en oersättlig del i sjöfartens intresse, handlar det i hög utsträckning om markanvändningsfrågor, buller och luftföroreningar.  

Regional sjöfart har också en viktig roll att spela för att stödja samhällena i det yttre kustbandet då det möjliggör tillträde för människor och varor. Det kan dessutom finnas anledning att öka t.ex. kollektivtrafiken till sjöss både av miljöskäl och till stöd för turism och rekreation. I jämförelse med vägtransporter, kan sjöfarten vara mycket bränsleeffektiv, men även sjöfarten bör minska CO2-utsläppen. Förbättringar kommer dock kräva betydande insatser. 

Det är viktigt för naturvärdena att sjöfarten tilldelas tillräckligt med utrymme, så att fartygen inte riskerar att krocka eller gå på grund. I vissa områden kan dubbla farleder behövas, medan det i andra områden kan behövas obligatorisk lots framöver. Sträckningen av farleder har också betydelse för sjöfartens miljö- och klimatpåverkan, t.ex. för att minimera risker för kollisioner och för att optimera fartygens bränsleeffektivitet.

I ett havsplaneringsperspektiv bör inte sjöfartens intressen stå i allt för stor konflikt med naturvärdena men fartygen blir allt fler och allt större och västkustens dominans förväntas bestå. Fram till år 2050 förväntas en fördubbling av import och export och utvecklingen inom världssjöfarten innebär att fartygen blir både bredare och djupare. Detta kan komma att innebära att nya områden måste öppnas för sjöfarten. Riskerna med detta anspråk är stora och konsekvenserna av t.ex. ett oljeutsläpp betydande.Här behövs en analys från ansvariga myndigheter, hur behöver förväntningarna på ökad och förändrad sjöfart tillgodoses i havsplaneringen?  

Kustbevakningen har inte ombetts lämna underlag till havsplaneringen. Länsstyrelsen i Västra Götalands län har därför kontaktat Kustbevakningen och fått ta del av ett sammanfattande PM utifrån Kustbevakningens årliga risk- och sårbarhetsanalys. Nedanstående text är ett utdrag ur detta PM. De delar som lyfts in i här är den information som bedöms vara relevant för Västerhavet. Texten rör Kustbevakningens riskbedömning för år 2012 och behandlar riskerna relaterade till sjöfarten utmed kusten och då i första hand risken för oljeutsläpp.

I den svenska utrikeshandeln har sjöfarten en dominerande roll och står för över 90 procent av utrikestransporterna. Även inrikestransporterna till sjöss är betydande. De totala volymerna hanterat gods ökar i ett längre perspektiv även om nuvarande världsekonomiska läge medfört en tillfällig nedgång. Trenden att använda allt större fartyg bedöms också förstärkas ytterligare. Dock har de största tankfartygen i stort sett upphört att gå på Sverige medan motsvarande ökning återfinns för de medelstora fartygen.

Till och från svenska hamnar transporteras ca. 45 miljoner ton olja och oljeprodukter respektive cirka fyra miljoner ton av andra skadliga ämnen. Den klart största delen av trafiken till svenska hamnar går bland annat längs Västkusten (främst till Göteborg och Lysekil). Omfattande oljetransporter sker i Kattegatt och Öresund, där oljetankers från framför allt Ryssland passerar på väg ut till Nordsjön, men även många lastfartyg med stora volymer drivmedel i form av bunkerolja. Med utgångspunkt från intensiteten i sjötrafiken i svenska farvatten framgår att risken för olyckor med oljeutsläpp, respektive risken för illegala operationella utsläpp, är störst längs t.ex. Västkusten.

Farledernas närhet till land, den förhärskande vindriktningen (SV-V) och havs­ström­mar­nas riktning gör att ett oljeutsläpp når land mycket snabbare på Väst­kusten än på övriga kustavsnitt. På Västkusten bedöms det att ett oljepåslag på land sker inom ett dygn efter ett utsläpp.