Stenåldern 11 000 f. kr-1800 f.kr

De första människorna som besökte Sveriges västkust var jägare, samlare och fiskare som tillfälligt vistades i området och under hela stenåldern utnyttjar människan havet som skafferi.

Under yngre stenåldern 4000-1 800 f. kr introduceras jordbruket i norden. Människan blir mer bofast och med det ökar befolkningen avsevärt. Tack vare landhöjningen och landsänkningens regelbundenhet kan arkeologerna idag lokalisera stenålderns boplatser utefter landskapets nivå över eller under havet. Det innebär för Västerhavets del att stenåldersboplatser återfinns på land, men att det från norra delen av Skåne och söder ut kan finnas boplatser på havets botten.

En sådan boplats framkom vid muddring utanför Limhamns hamn 1891. I muddermassorna återfanns både torv och stenåldersföre-mål så som stenyxor. Boplatsen, som låg på två- tre meters djup anses idag vara sjutusen år gammal.

Någon båt från stenåldern har inte påträffats längs med eller i Västerhavet. Däremot har stockbåtar påträffats på översvämmade stenåldersboplatser i Danmark som daterats till 5200-4200 f. Kr.

Konturen av dagens svenska strandlinje är ett resultat av en flertusenårig process som startade när inlandsisen drog sig tillbaka för cirka 15 000 år sedan. När den flera kilometer tjocka isen smälte steg de nedtryckta landmassorna i Skandinavien upp ur jordens inre. Landhöjningens centrum ligger i Bottenhavets nordligare del och i Bottenviken. Här höjer sig landet 1 cm på ett år.

Vid Skånes norra gräns går den så kallade 0-linjen och söder härom har landet istället sänkts vilket till exempel gör att det här finns boplatser från stenåldern som ligger på havets botten. Kunskapen om landhöjningen inom arkeologin är viktig då den talar om var fornlämningarna var belägna i landskapet under vår förhistoria. Det går grovt att datera fornlämningarna via höjdkurvor i förhållande till landhöjningen och på så vis kan man rekonstruera det forna landskapet.