Medeltiden

Under 1100-talet skapades ett förbund mellan nordtyska handelsmän som drev handel på Östersjön och Nordsjön. Förbundet fick namnet Hansan.

Under 1300-talet ombildades Hansan från att ha gällt ett förbund mellan köpmän till ett förbund mellan städer. För att kunna maximera transporter av varor mellan Hansastäder byggde förbundet en ny lådliknande fartygstyp som går under namnet kogg.

I slutet av 1970-talet påträffade sportdykare lämningar efter en kogg i en grund vik söder om Mollösund i Orust kommun. Mollösundskoggen som är daterad till 1360-talet. På senare år har flera fynd av förlista koggar gjorts längs med landets öst- och västkust.

De vanligaste medeltida skeppen i Norden var annars en vidareutvecklig av vikingatidens klinkbyggda båtar. Dessa kunde dock inte konkurrera med koggen vad gäller lastutrymme. Lämningar efter medeltida klinkbyggda fartyg har bland annat påträffats utanför Skaftölandet i Sotenäs kommun. Fartyget är daterat till 1400-talet och var lastat med koppar, kalk, tjära och ekvirke.

Under sillperioderna från medeltiden och fram till slutet av 1800-talet trängde sillen djupt in i skärgården och fjordarna där de lätt kunde fångas under höst och vinter. Det finns uppgifter om att det redan på 1200-talet förekom sillperioder i Bohuslän men det är först i mitten av 1500-talet som det finns skriftliga belägg på sillperioderna. Under medeltiden var sillen en viktig handelsvara som bland annat såldes och distribuerades av Hansan.

Längs med Västerhavets kust finns det mängder med lämningar efter sillfiskeperioderna. Den vanligaste fornlämningen är tomtningen. Den vanligaste tolkningen av tomningarnas funktion är att de utgjort tillfälliga säsongsvisa övernattningsställen för vadlag under sillperioderna. Troligtvis har taket bestått av segelduk som hållits upp av trästörar likt ett tält. Tomtningar finns i samtliga svenska skärgårdsområden där de är belägna vid vikar, på fastland eller på öar. Oftast ligger tomtningarna i grupper från fem upp till tjugo men det finns också de som ligger ensamma. Väldigt få av tomtningarna är arkeologiskt undersökta men av de få som undersökts är huvudparten daterade från 1300-1700-talet.

I början av 1990-talet undersöktes ett antal tomtningar i Göteborgs norra skärgård utanför Fotö på Söö. Flera av de tomtningar som undersöktes dateras till medeltid där den äldsta aktiviteten ligger i 1200-talet med fortsatt användande under 1300-1400-talen. Längs med Västra Götalands och Hallands kust finns det 1496 registrerade lokaler med tomtningar i FMIS.

För att kunna maximera uttaget av fisken så byggdes trankokerier där sillen blev till tranolja, som mest fanns det cirka 500 trankokerier i Bohuslän. Tranoljan användes som lysolja i tranlampor och för att impregnera kläder. Lämningarna efter trankokerier längs med kusten består av ruiner efter hus och i vissa fall efter grumsdammar.

En annan fornlämning som härstammar från sillperioderna är ruinerna efter sillsalterier. Under den så kallade ”Stora sillperioden” 1753-1809 byggdes sillsalterier längs kusten för att kunna salta in den stora mängden fångad sill. I slutet av 1700-talet fanns det cirka 330 sillsalterier i Bohuslän.

Att det under sillperioderna avsattes många spår efter mänsklig aktivitet i skärgården är inte konstigt då många människor försökte få sin beskärda del av vinsten från sillen. Inte sällan finns de ovannämnda fornlämningarna: tomtningar, trankokerier och sillsalterier i samma områden i skärgården. Andra lämningar som ligger i närheten av dessa miljöer är fiskelägen. I Bohuslän är dessa platser ofta belägna i skärgårdens yttersta del och består oftast av en rad olika lämningar så som tomtningar, landningsplatser för båtar, hamnar och husgrunder. Fiskelägena kan ses som platser för säsongsbundet fiske och många av fiskelägena kom till under sillperioderna. Vissa av dessa fiskelägen utvecklades sedan till kustsamhällen. Exempel på sådana är Fiskebäckskil i Lysekils kommun, Träslövsläge söder om Varberg och Torekov i Båstad kommun.

Två andra fornlämningstyper som återfinns längs med kusten är sjömärken och fyrar. Från början navigerade sjömännen efter naturliga formationer i landskapet men från 1500-talet och framåt finns det skriftliga belägg på anlagda sjömärken för att underlätta navigation i svåra passager. Längs med Västerhavet finns det 316 registrerade sjömärken. Det är framförallt raserade båkar och kummel som är registrerade i FMIS. Fyrar anlades längs kusterna i Norden redan på 1200-talet. Lämningar efter fyrar är ovanliga i FMIS och längs med Västerhavet finns ingen fyr registrerad i FMIS.

Längs Västerhavet finns dessutom 87 hamnområden/hamnanläggningar registrerade i FMIS från förhistorisk tid och fram till 1800-talet. En känd sådan hamnanläggning är den vid Hamnholmarna cirka fyra kilometer väster om Hamburgsund i Tanums kommun. I den skyddande hamnen har fartyg under alla långa tider övernattat och sökt skydd från dåligt väder. På botten av hamnbassängen finns ett tjockt kulturlager bestående av keramik, kritpipor mm. På klipporna runt hamnbassängen finns också många ristningar som härrör från 1500- och 1600-talet. Ristningarna består av bokstäver, årtal, stadsnamn och fartygsfigurer och de är vanligt förekommande vid naturhamnar där sjömännen väntade på bättre väder.