Medeltid

I traditionell historieskrivning brukar man räkna med att medeltiden i Sverige efterträder vikingatiden omkring 1050 och avslutas i och med Stockholms blodbad och reformationen på 1520-talet. Dessa årtal bör snarare ses som riktmärken än som absoluta gränser.

Medeltidens städer och byar

En överväldigande majoritet av befolkningen försörjde sig under medeltiden på jordbruk och boskapsskötsel men i städerna blomstrade handel och hantverk. Viktiga städer i Västergötland var Skara och Lödöse, båda med anor från 1000-talet. Under senare delen av medeltiden växte fler städer fram i landskapet – Falköping, Hjo, Lidköping, Skövde och Bogesund (dagens Ulricehamn). Kungahälla i det norska Bohuslän utvecklades till stad redan på 1100-talet. Marstrand blev en viktig stad på 1200-talet på grund av sillfisket.

Skara på ett kopparstick från 1703. Foto: Marcus Andrae, Kungliga Biblioteket
Skara på ett kopparstick från 1703 (ur planschverket Suecia Antiqua et Hodierna, band 3, plansch 41). Foto: Marcus Andrae, Kungliga Biblioteket

I slättbygderna bodde folk i allmänhet i små byar bestående av några gårdar. Ensamliggande gårdar fanns i marginalområden som skogsbygderna i Dalsland, i Bohuslän eller sydsvenska höglandet.

Det odlades främst korn och råg och i Västsverige även havre. Vete var däremot en lyxgröda för de högre stånden. Ärtor, bönor, rovor, humle och spånadsväxterna lin och hampa odlades också. Som husdjur höll man kor, får, getter, grisar, höns, gäss, hund, katt och ibland häst. Dessutom var det vanligt att gårdarna hade en egenbikupa.

 

Linderödssvin. Foto: Nordens Ark Ödhumla. Foto: Nordens Ark

Gamla lantraser som Linderödssvin och ödhumla liknar medeltidens husdjur. Foton: Nordens Ark

I mitten av 1300-talet härjade digerdöden i hela Europa. Den stora pesten medförde en drastigt minskad befolkning. Gårdar lades öde och andra hälften av 1300-talet präglas av kris inom jordbruk och ekonomi. Jordbruket återhämtade sig under senare delen av 1400-talet.

Kyrkor och kloster

1100-talet och början av 1200-talet var stenkyrkornas tid i Västergötland, nästan 400 kyrkor byggdes under en period på 150 år. I början av 1200-talet infördes kyrkornas tionde och därmed formaliserades sockensystemet. Från och med 1100-talet etablerade sig också flera klosterordnar i Sverige.

En av medeltiden mest berömda kvinnor, Birgitta Birgersdotter (ca 1303-1373), mer känd som den Heliga Birgitta, var verksam inom den kyrkliga sfären – men också aktiv inom politiken. Hon stödde bland annat korståg och var inblandad i de politiska turerna kring kung Magnus Eriksson.

 

Relikskrin från 1100-talets slut. Statens Historiska Museum, Madonna från Bohuslän. Göteborgs Stadsmuseum

Till vänster: Relikskrinet från 1100-talets slut har tidigare stått i Eriksbergs kyrka i Västergötland, men finns idag på Historiska Museet i Stockholm. (Statens Historiska Museum).
Till höger: Madonna från Bohuslän. Madonnan är från 1200-talet, men gjordes på 1400-talet om till en så kallad Anna själv tredje-skulptur. (Göteborgs Stadsmuseum).

Strider om makten

Inom politiken präglades i stort sett hela medeltiden av maktkamper mellan olika stormannaätter och senare Sverige och Danmark. På 1100- och 1200-talet stred de Erikska och Sverkerska ätterna mot varandra. Erikska från Västergötland och Sverkerska från Östergötland. År 1250 dog kungen Erik Eriksson och med honom hela den Erikska ätten. Under de nästa härskarna Birgel Jarl, Valdemar och Magnus Ladulås stärktes den kungliga makten allt mer. Mälardalen var nu landets politiska centrum. Stockholm grundlades 1252 och blev snart landets största stad.

I början av 1300-talet var det hertigarna Erik och Valdemar som slogs mot sin bror Birger, strider som slutade med de båda hertigarnas död. Senare under 1300-talet hade kung Magnus Eriksson problem med missnöjda adelsmän och strider med sin släkting Albrekt av Mecklenburg.

Kalmarunionen, unionen mellan Sverige, Norge och Danmark, med drottning Margareta som stark ledargestalt verkade sammanhållande till en början, men under drottningens efterträdare Erik av Pommern ökade missnöjet på nytt, med bland annat Engelbrektupproren på 1430-talet som följd. Under andra hälften av 1400-talet och början av 1500-talet var det motsättningar mellan olika fraktioner av svenska adelsmän, där ena sidan ofta stöddes av Danmarks kungamakt. Kulmen nåddes i och med Stockholms blodbad 1520, där nästan hundra människor fick sätta livet till.