Kyrkogårdar

Fram till slutet av 1800-talet såg landsbygdskyrkogården ut som en äng med små jordhögar, multnande träkors och ganska få stenvårdar. Kyrkogården var i regel kvadratisk eller rundad i formen.
Handhuggna allmogestenar på Tämta ödekyrkogård. Foto: Malin Larsson

Genom ödekyrkogårdarna kan vi få en uppfattning hur de gamla kyrkogårdarna kan ha sett ut. Fram till mitten av 1700-talet omgärdades kyrkogårdarna ofta av träbalkar. Genom ett kungligt påbud 1764 började man stället inhägna dem med stenmurar.

I äldre tider var det klockarens privilegium att låta sina djur beta på kyrkogården. På 1800-talet övergick man till att slå gräset som hö.

Huggna gravvårdar var dyrt före industrialiseringen och därför ganska ovanligt.  Ännu kring 1900 var det vanligt med enkla träkors. De stenvårdar som finns kvar är i regel från 1600- eller 1700-taler och har ofta regionala särdrag. De kan till exempel vara hjulkors, svampformade, eller ha en människoliknande form. Handhuggna allmogestenar har i regel bara en text med årtal och initialer.

Kyrkogårdens status höjs

Utvecklingen mot dagens kyrkogårdar började kring sekelskiftet 1800 och var delvis en följd av upplysningstidens nya intresse för hygien. 1815 förbjöds seden att gravlägga sina döda under kyrkgolvet. Genom att adel och prästerskap tvingades begrava de döda utanför kyrkan höjdes kyrkogårdens status.

De välordnade stadskyrkogårdarna blev förebilder för landsbygdskyrkogårdarna vid sekelskiftet 1900. Räta vinklar, grus, inhägnade gravar och höga stenar kom att prägla kyrkogårdarna under 1900-talet.