Megalitgravar

Väldiga stenmonument finns i ett område som sträcker sig över hela västra Europa, från Portugal i söder till Polen i nordost. Monumenten består av såväl gravar som andra monument vars betydelse främst verkar ha varit rituell. De kallas megaliter, vilket är grekiska för ”stor sten”. Några berömda megalitmonumnet är Stonehenge i England, Newgrange på Irland och menhirerna i Carnac i Frankrike. Megaliterna byggdes under mycket lång tid och i många olika kulturella sammanhang. Det finns alltså inte någon gemensam ”megalitkultur”.

Jättakullen, Vårgårda är Nordens största hällkista
Jättakullen, Vårgårda är Nordens största hällkista. Den ligger mitt emot Södra Härene kyrka och alldeles intill E20. Foto: Claes Ström

Dösar, gånggrifter och hällkistor

Gånggrifterna och dösarna är de något äldre typerna och särskilt gånggrifterna dateras till mellersta delen av yngre stenåldern, ca 3300- 3000 f. Kr. Hällkistorna hör däremot hemma i sista delen av stenåldern och början av bronsåldern, ca 2300-1500 f. Kr. Det finns alltså ett tidsglapp mellan de olika typerna av megalitgravar – i den mellanliggande perioden begravde man vanligen de döda under mark i så kallade flatmarksgravar, som ibland markerades med en stenpackning.

Man kremerade inte de döda under stenåldern och äldre bronsåldern, något som blev vanligt i senare tider.

De äldsta gravarna

Dösarna är de äldsta megalitgravarna och kan delas upp i två olika typer, långdösar och runddösar. Gemensamt för de båda typerna är att man byggt en kammare av vanligen 4-7 uppresta stenar på vilka man lagt en takhäll. Långdösen har legat inom en rektangulär jordhög medan runddösen varit omgiven av en rund jordhög, ofta med en kantkedja bestående av glest lagda mindre stenar i en ring runt högens bas. Hagadösen på Orust är ett exempel på en runddös. Dösarna förekommer i Västra Götaland främst längs bohuskusten.

Hög, gång och kammare

En gånggrift består av hög, gång och kammare. Högen omger själva kammaren och kan bestå av jord och omsorgsfullt lagda stenar. Ibland har man markerat högens omkrets med stenar, så kallade kantkedjor, och ibland har det funnits avsatser och inre kantkedjor. Idag ser högarna ofta ut som gräsklädda kullar, i den mån de alls finns kvar, men det är alltså inte det ursprungliga utseendet.

Gången leder genom högen in i kammaren. Gången utgår vanligen från kammarens östra vägg och består av upprättstående hällar. Den brukar vara några meter lång. Gånggriftens öppning ligger alltså nästan alltid i öster – förmodligen hade väderstrecken en religiös och symbolisk innebörd.

Kammaren är rektangulär och några meter lång. Ofta är den orienterad i nord-sydlig riktning. Ibland finns det upprättstående hällar inuti, som bildar nischer. Nischernas funktion är oklar. Kammaren är täckt av takhällar av ofta imponerande storlek.

Begravningsplats för många

Megalitgravarna var begravningsplatser för många individer. Kanske var varje gånggrift knuten till en släkt, klan, gård eller liknande. En av Europas största koncentrationer av gånggrifter finns i Falbygden i centrala Västergötland.

I Falbygden finns runt 250 gånggrifter, vilket gör Falbygden till ett av Europas megalittätaste områden.

Falbygdens gånggrifter är vanligen byggda av kalkstensblock, förutom den innersta takhällen (nyckelstenen), som ofta är av diabas eller gnejs. Det förekommer att hela konstruktionen är av diabas, sandsten eller gnejs, om kalksten inte fanns lätt åtkomligt.

Ritning över gånggrift och dess konstruktion
Ritning över gånggrift och dess konstruktion. Ur Per Persson & Karl-Göran Sjögren, Falbygdens gånggrifter. Undersökningar 1985-1998.

 

Utbredning av dösar och gånggrifter
Utbredning av dösar och gånggrifter i södra och sydvästra Sverige.