Kalkugnar

Kalksten har brutits sedan järnåldern. Under tidig medeltid började kyrkan och människor i samhällets högre skikt att bygga sina kyrkor och hus i sten. För det behövdes bränd kalk till murbruk. Kalkproduktionen blev därför tidigt mycket viktig. I Västra Götalands län finns kalkhaltiga bergarter i delar av Västergötland. För att kalken skulle kunna utnyttjas krävdes också tillgång till vatten för släckningen och bra hamnar för transporterna.

Mura, putsa och måla

Från början användes kalkbruket till att mura, putsa och måla. Under senare tid började kalken brukas som jordförbättringsmedel. I finkrossad form användes den också som slaggbildningsmedel i masugnsprocessen. Kalk har även utnyttjats vid pappersframställning och garvning. Idag används kalk mot försurning.

Kalkbrott i Västra Tunhem (okänt årtal). Foto: Regionmuseum Västra Götaland

I början brändes kalken i små avlånga gropar som grävdes ut för hand, så kallade kalkmilor. Senare utformades ugnarna som U-formiga uttag i kalkstensslänterna. För att göra bränningen mer effektiv kallmurades sidorna. Den här typen av ugnar byggdes ofta av bönderna för husbehovsbränning och de finns därför ofta i närheten av äldre bebyggelse eller intill kalkstensbrotten.

Från husbehov till industri

Ugnarna var fyra eller fem meter i diameter. Kalkstenen staplades ovanpå veden i ugnen. Enligt en äldre uppteckning kunde en bränning börja på fredagen för att vara färdig på lördag kväll och svalna under söndagen. Ugnen kunde då rivas på måndagen. Arbetet bedrevs i tolvtimmarsskift. När bränningen var avslutad rakades kalken ut och släcktes med vatten.

Kalkugn på Mössebergs västra sluttning 1932. Foto: Mårten Sjöberg, Riksantikvarieämbetet
Längre fram användes schaktugnar för kontinuerlig drift. Det var en industriell teknik som krävde vagnar och industrispår, uppfodringsverk, trampverk med mera. Dessa stora ugnar liknar masugnspipor och anlades främst intill större kalkbrott, eller intill kust och sjöar.