Fossil åkermark

En fornlämningstyp rör lämningar efter forna tiders jordbruk. Odling av mark kräver oftast att jorden bearbetas på något sätt. När odlingen upphör finns bara spåren av markbearbetning kvar. Spåren efter övergiven odling som brukats på ålderdomligt sätt med utdöd teknik, kallas fossil åkermark eller fornåkrar och är av olika typer.

Sten röjs ur åkern

Röjningsröseområden är den vanligaste typen av fossil åkermark i södra Sverige. Röjningsrösen består av sten som röjts upp ur åkern. Själva åkermarken är alltså ytan mellan rösena. De tidigaste röjningsröseområdena är daterade till ca 900-700 f. Kr., det vill säga yngre bronsålder. Därefter har man fortsatt att röja åkrar på samma sätt ända in i vår tid.

Röjningsröseområde vid Läggared i Svenljunga

Åkrar som band

I sydvästra Sverige förekommer också bandparceller, långsmala åkrar som ofta ligger parallellt med varandra, avgränsade av vallar av sten eller jord. Bandparcellerna dateras till ca 300-500 e. Kr., senare delen av äldre järnålder. På vissa platser har de legat som grund för åkerindelningen långt in på medeltiden.

Ibland skiljs åkrarna åt av stensträngar. Det är ganska ovanligt i sydvästra Sverige, men vanligare på exempelvis Öland. Två parallella stensträngar kan bilda en fägata, där man ledde djuren mellan gården och betesmarken.

Plog ersätter årder

Medeltida åkrar plöjda med plog blir välvda eller ryggade. Innan plogen fanns användes årder, ett redskap som till skillnad från plogen inte vänder jorden utan bara luckrar upp den. Åkrar bearbetade med årder har en tendens att bli skålade. Man brukar kunna se kanter eller små vallar mellan åkrarna, något som också gäller bandparceller.