Fångstgropar och vargjakt

Fångstgropar har genom tiderna använts för att fånga varg, älg och ren samt i undantagsfall även räv och björn.
Varggrop Stora Bystad. Foto: Malin Larsson

I flera fall har fångstgropar för älg och ren placerats i så kallade fångstgropssystem, där man kunde leda djuren mot groparna med hjälp av stängsel och naturliga hinder. Groparna placerades då gärna längs djurens naturliga vandringsleder. Även landskapets topografi samt markens beskaffenhet kunde påverka valet av läge för fångstgropen. Fångstgropar för rovdjur såsom varg låg däremot alltid ensamma och placerades istället i närheten av bebyggelse.

Att fånga djur i fångstgropar har nyttjats ända sedan stenåldern. Det är dock svårt att datera fångstgropar, då man sällan påträffar säkra daterbara föremål eller substanser i anläggningarna. Metoden att fånga djur i fångstgrop förbjöds år 1864. Det finns emellertid flera exempel på att tjuvjakt bedrivits i fångstgropar efter att det förbjudits.

Varg- och fångstgropar har sedan år 1965 registrerats som fasta fornlämningar.

Vargjakt

Vargen har genom tiderna väckt starka känslor. Många har varit så pass rädda för djuret och dess onda krafter att man inte vågade nämna det vid namn. Då fanns nämligen en risk att man lockade på honom. Istället talade man om gråben, tasse eller gullfoten.

Skolplansch på varg. Malmö Museer.

Man skyddade sig mot vargen genom både magi och jakt. Jakten var grym och intensiv och ofta involverades hela byn i att fånga och döda djuret. I de gamla landskapslagarna fanns regler om hur varje bonde och by skulle hålla med och underhålla varggropar och varggårdar samt att det fanns en allmän skallplikt. De enda som slapp undan detta var prästen, klockaren och ensamma kvinnor. Gårdens storlek var avgörande för hur stor del bonden skulle bistå med. I mitten av 1600- talet infördes skottpengar på varg och detta fanns kvar ända till år 1964.

Vargen har jagats på flera olika sätt, såsom genom drevjakt och skallgång, sax, förgiftat bete och genom bruk av varggropar. Den metod som vi idag kan se spår efter är i huvudsak varggroparna.

Varggropen var oftast rund med en diameter på 2 till 8 meter och ett djup på cirka 3 meter. Väggarna var klädda med sten eller träplank för att vargen då den väl trillat i gropen inte skulle kunna klättra upp igen. I mitten av gropen var en träpåle nedstucken på vilken man placerat ut en åtel, såsom en höna, en get eller en hund. Botten av gropen kunde vara försedd med spetsade pålar. Gropen täcktes slutligen över med ris och kvistar, så att när vargen gick efter bytet, föll den ned i den täckta gropen. Man kunde även sätta upp nät för att leda vargen mot gropen. I flera fall har liknande gropar använts vid björnjakt.

Vargen fridlystes år 1966 och sedan dess har endast en begränsad skyddsjakt med särskilt tillstånd samt nödvärnsjakt varit tillåten. Från och med år 2010 kan även licensjakt ske årligen på ett begränsat antal djur inom vissa län.