Boplatser

Boplatserna är kanske våra mest anonyma fornlämningar. Vi trampar på dem utan att ens märka det när vi rör oss i landskapet. Samtidigt är det några av de mest intressanta fornlämningarna. De kan berätta om vardagslivet under förhistorisk tid och på det sättet hjälpa oss att sätta in andra fornlämningar i ett sammanhang.  

Berättar om vardagslivet

Inom arkeologin står begreppet boplats för en plats som kan knytas till vardagliga sysslor som matlagning och boende. Det kan till exempel handla om lämningar efter husgrunder, eldstäder eller brunnar. Men det måste inte betyda att man funnit spår av hus eller hyddor på platsen. Det kan också röra sig om avfall från en bosättning, där man till exempel kan hitta redskap, spår efter redskapstillverkning eller matavfall som visar vad människor har ätit.  

Boplatserna ser olika ut under olika tidsperioder och på olika platser. Det kan vara allt från enkla, säsongsbetonade fångst- eller insamlingsplatser till lämningar efter städer, även om städer inte förekommer i Norden förrän vid vikingatidens början.

Stenåldersboplats i Skee, öster om Strömstad
Undersökt stenåldersboplats öster om Strömstad. Här fann man bland annat hyddbottnar och eldstäder, krukor, skärvor, pilspetsar, flintspån, lager av ostronskal, strandsnäckor, 2000 obrända ben (främst fiskkotor), en metkrok och en tandpärla.
Foto: Riksantikvarieämbetet

Flest boplatser vid västkusten

Västkusten är det område i Sverige som har flest kända boplatser. Det rör sig då framförallt om boplatser från stenålderns jägare och samlare. Dominansen av boplatser längs kusten är inte så konstig. Här fanns gott om fisk och villebråd att jaga, ett milt kustklimat och bra tillgång till skyddade boplatslägen. 

Halsring i rent guld från 100-talet efter Kristus
1995 gjordes ett sensationellt fynd vid en järnåldersboplats vid Vittene, Trollhättan. Vid trädgårdsarbete hittades en utsökt utformad halsring i rent guld från 100-talet efter Kristus. Halsringen finns idag att se i Historiska muséets Guldrum i Stockholm.
Foto: Christer Åhlin, Statens historiska museum