Biologisk återställning

Länsstyrelsen kan lämna bidrag till biologisk återställning i kalkade sjöar och vattendrag med stöd av Förordningen om statsbidrag till kalkning av sjöar och vattendrag (SFS 1982:840). Naturvårdsverket och Fiskeriverket har även utarbetat en handbok som stöd för verksamheten.

Biologisk återställning är ett verktyg som ska användas när det inte räcker med enbart kalkning för att uppnå de biologiska målen i ett kalkat vatten. Behov av biologisk återställning kan finnas där olika former av mänsklig påverkan förhindrar eller försvårar för arter att återkomma. Det största hindret för naturlig återkolonisation är förekomsten av vandringshinder som dammar eller felaktigt anlagda vägtrummor. Även hårt rensade vattendragssträckor blir ofta hinder som försvårar för tidigare utslagna arter att återkomma och bilda livskraftiga bestånd.

Målet med kalkning och biologisk återställning är att försurade sjöar och vattendrag ska få tillbaka väl fungerande ekosystem med en naturlig flora och fauna. Åtgärderna bör inte bara rikta sig mot fisk utan gynna hela ekosystemet. Det är särskilt viktigt att förbättra förutsättningarna för hotade eller skyddsvärda arter och att återställa vatten med ett stort allmänintresse i övrigt. Arbetet bör även inriktas på att återställa hela vattensystem.

  1. Tag bort vandringshinder eller restaurera biotoper.
  2. Bygg vandringsvägar förbi onaturliga vandringshinder.
  3. Återintroducera utslagna arter. Hittills har det i huvudsak gjorts med olika fiskarter, flodkräfta och flodpärlmussla.

I första hand inriktas åtgärderna på att underlätta en naturlig återkolonisation av utslagna arter samt att restaurera biotoper för dessa arter. Öppnande av vandringsvägar och biotoprestaurering ges högsta prioritet. Det är bättre såväl av ekonomiska som biologiska skäl att riva ut vandringshinder, exempelvis en gammal damm som inte längre är i bruk, istället för att bygga nya, konstgjorda vandringsvägar i form av exempelvis en fisktrappa.

Om det inte är möjligt med återkolonisation ens efter öppnande av vandringsvägar eller biotoprestaurering eller när det är uppenbart att återkolonisation tar mycket lång tid (mer än tio år), bör man överväga återintroduktion. På grund av risk för spridning av sjukdomar och parasiter samt risk för förväxling av arter är normalt endast fisk, flodkräfta och flodpärlmussla aktuella för utsättning.