Mer om våtmarker i Västra Götalands län

En formell definition på våtmark är "marker där vatten under en stor del av året finns nära under, i eller strax över markytan samt vegetationstäckta vattenområden".

Våtmarkerna brukar delas in i tre grupper:

  1. Myrar: Torvbildande våtmarker med minst 30 cm torvlager. De brukar i sin tur indelas i mossar, kärr och blandmyrar.
  2. Stränder, som indelas i "stränder vid sjöar och vattendrag" (limnogena våtmarker) och havsstränder (marina våtmarker).
  3. Övriga våtmarker, som utgörs av de våtmarker som inte är stränder eller torvbärande, t.ex. fukthedar och fuktängar.

Mossar kärr och blandmyrar

Det finns stora arealer våtmarker i länet, främst mossar, fattigkärr och myrmosaiker. De flesta hotade arter som är beroende av våtmarker borde därför ha stora möjligheter att klara sig. Myrar är vanligast i södra delen av länet och i Dalsland. Myrarna består ofta av en mosse med omgivande kärr och fukthed, men kan även bestå av s.k. myrmosaik med en blandning av mossar, fattigkärr, fukthed och sumpskog. Många av myrarna kan vara riktigt stora, i länet finns ett flertal som är större än 10 km². I västra delen av länet finns saltpåverkade mossar med inslag av fattigkärrsvegetation. Mossar, fattigkärr och fukthed är relativt artfattiga. Av länets drygt 750 hotade arter finns ca 12 % i våtmarker.

Rikkärr hör till de mest artrika naturtyper som finns i Sverige och finns i länet framför allt i Skaraborg och Ätradalen. Dessa, liksom fuktängar och fukthedar, är till stor del beroende av hävd för att inte växa igen och förlora sin artrikedom.

Hoten mot våtmarkerna

De viktigaste hoten mot våtmarkerna idag är markavvattning, minskande eller upphörande slåtter eller bete i odlingslandskapet, olämpliga skogsbruksmetoder och exploatering. Av landets ursprungliga våtmarksareal har mycket förstörts genom dikning, uppodling, eller annan exploatering och av dagens våtmarksareal är mindre än en tredjedel opåverkad av exploatering.

Enbart i Västra Götalands läns stora jordbruksbygder har cirka 50 000 ha våtmarker och sjöar dikats ut sedan 1800-talet. På sikt utgör kvävenedfallet och klimatförändringen hot mot våtmarker genom dess effekter av ökad igenväxning och ändrad artsammansättning. Våtmarkernas vattenhållande funktion i landskapet kan slås ut vid olika typer av exploateringar, till exempel vägbyggen.

Information, rådgivning och utbildning inom jordbruket och skogsbruket är av stor betydelse för att miljökvalitetsmålen Myllrande våtmarker och Ett rikt växt- och djurliv ska kunna nås.