Västerhavet

Västerhavet utgörs av Skagerrak, Kattegatt och Öresund.

Karta över Västerhavet

 

Olika salthalter

Västerhavet är mer eller mindre skiktat vad gäller salthalt beroende på tillförseln av bräckt vatten från Östersjön. Vid språngskiktet, som ofta finns mellan 10 och 20 meters djup, ökar salthalten snabbt och blir ofta en barriär för såväl plankton som näringsämnen och syre. Skiktningen är svagast vintertid, då vinden och avkylningen gör omblandningen effektiv, och starkast sommartid, då vattnet ovanför språngskiktet värms upp. Ytvattnet blir allt saltare under transporten norrut genom att underliggande vatten blandas upp i ytvattnet.

Bottenvattnet i Skagerrak med sitt ursprung från Nordsjön kan ha oceanisk salthalt men även i Kattegatt och Öresund är salthalten i bottenvattnet ofta nästan lika hög. Salthalten utefter västkusten och den stabilt höga salthalten i bottenvattnet gör att området har stor artrikedom; Sveriges allra artrikaste marina områden finns i nordöstra Skagerrak.

Algblommningar

Under gynnsamma förhållanden kan växtplankton föröka sig kraftigt och ge upphov till så kallade algblomningar. Detta sker i ytvattnet där ljustillgången är god under förutsättning att det finns tillräckligt med näringsämnen. En tid på året då dessa krav uppfylls är under tidig vår och då uppträder vårblomningen. Beroende på vilka arter och mängder som förekommer kan vattnet färgas till exempel rostbrunt eller turkos.

Den betydligt högre salthalten i Västerhavet gör att de "blågröna alger" som ofta blommar i Östersjön inte trivs här. Det är därför sällan något problem att bada längs västkusten. Brännmaneter och någon gång höga bakteriehalter kan dock ställa till det. Däremot kan giftiga alger göra musslor giftiga att äta.

 Västerhavet 2015

- en årlig rapport om miljön i Skagerrak, Kattegatt och Öresund. Ladda ner den senaste rapporten som har temat åtgärder för en bättre havsmiljö.