Bara naturlig försurning

Vissa tecken på återhämtning syns även om de försurande effekterna från nedfall och skogsbruk fortfarande överskrider gränsen för vad länets mark och vatten tål. Det behövs ett ökat fokus på ekosystemanpassning och askåterföring i skogsbruket.

Cirkel med text: NejCirkel med pil: Positiv Resultat

Andelen försurade sjöar i länet (större än 1 ha och inkluderat försurade kalkade sjöar) beräknades till 50 procent år 2010. Av de sjöar som bedömts i vattenförvaltningen, vilket främst är sjöar över 1 km2, har 44 procent försurningsproblem och är beroende av fortsatt kalkning för att god ekologisk status ska kunna upprätthållas eller uppnås. Motsvarande siffra för vattendragen är 39 procent.

Trots att det sura nedfallet minskat kraftigt de senaste åren är försurningstillståndet i våra skogsmarker relativt oförändrat. Svavelnedfallet i länet har sedan 1997 minskat med mellan 60 och 80 procent i nedfall till skog och med cirka 50 procent på öppna fält. Det totala nedfallet av oorganiskt kväve beräknas till mellan 10 och 15 kg N/ha/år (inklusive våt- och torrdepositionen). Den kritiska belastningen för kvävenedfall till skog har inom Europa fastställts till mellan 5 och 10 kg N/ha/år. Sverige har antagit den lägre gränsen 5 kg N/ha/år för gran- och tallskog. Den kritiska belastningen för kvävenedfall har överskridits med stor marginal. Överskridandet har ackumulerats i skogsmarken, vilket medför en risk för utlakning av kväve som då kan bidra till ökad försurning och övergödning.

Markvattnet, under rotzonen men ovanför grundvattnet, kan i viss mån återspegla markens försurningsminne. Markvattnets pH-värde, ANC (syraneutraliserande förmåga) och halt av oorganiskt aluminium är mått som kan användas för att följa försurningsutvecklingen. Mätningar i markvatten har pågått sedan 1990-talet på 4-5 olika platser. Resultaten visar att det pågår en återhämtning från försurningen på några av länets mätstationer, andra stationer visar inga tecken på någon återhämtning.

Skogsbruket bidrar långsiktigt till skogsmarkens försurning genom att näringsämnen i träden förs bort i samband med avverkning och gallring. Skogsbruket beräknas stå för 30–50 procent av den totala försurningspåverkan på skogsmark sett över en skogsgeneration.

I de två suraste referenssjöarna har pH-värdena ökat, men de är fortfarande så sura att de flesta fiskarter inte överlever. För växtplankton kan man dock se tecken på biologisk återhämtning då antalet arter ökat signifikant.

Åtgärder på kommunal nivå

I vattenförvaltningens nya åtgärdsprogram föreslås återföring av bioaska (aska från värmeverk som eldar med biobränsle) som åtgärd för 392 vattenförekomster med en årlig spridning på drygt 2 600 ha. År 2015 återfördes 10 567 ton aska på 2 920 ha i länet. Samtidigt togs det ut 9 137 ha GROT (Grenar och Toppar). Om askåterföringen har genomförts på de platser där behovet är som störst kan inte verifieras.

Västra Götaland är det län som återför mest aska. De kommunala värmeverk som återför aska idag är Alingsås, Borås, Tranemo, Mark, Göteborg, Mölnlycke, Landvetter, Falköping, Mölndal och Trollhättan.

Göteborgs Stad har tagit fram ett omfattande miljöprogram där fyra av åtgärderna har direkt bäring på Bara naturlig försurning. Tre av dessa åtgärder syftar till att minska utsläpp från fartyg och en åtgärd utsläpp från skogsbruk.

För att motverka effekterna av försurningen på vattenmiljön, kalkades det under 2016 med knappt 15 000 ton runtom i länet. Västra Götalands län är det län som kalkar näst mest i Sverige. Idag direktkalkas 973 sjöar, 1502 våtmarker och 2 vattendrag.

Åtgärder inom näringslivet

Mindre kvantiteter aska har återförts från industrin, bland annat från Billingsfors bruk.

Analys och bedömning

Miljökvalitetsmålet är inte uppnått och kommer inte kunna nås med befintliga och beslutade styrmedel och åtgärder. Det går dock att se en positiv utveckling i miljötillståndet nu och för de närmsta åren.

Återhämtning från försurningen tar lång tid och att reparera påverkade ekosystem kommer att kräva fler och bättre styrmedel. Skogsbruket och potentiellt även klimatförändringarna ger effekter i negativ riktning. Skogsbrukets anpassning till markens försurningskänslighet behöver utvecklas och skogsnäringen behöver fortsätta ta större ansvar för problematiken.

Bidraget till depositionen av svavel i länet kommer till största delen från övriga Europa och internationell sjöfart. För kväve är de största källorna Sverige och övriga Europa. Nya regler om maximala svavelhalter i marint bränsle har trätt i kraft år 2015 för sjöfart i bland annat Nordsjön genom IMO/MARPOL-protokollet, vilket beräknas minska utsläppen av svaveldioxid med 95 procent från år 2005 till år 2020. Svavelnedfallet i Västra Götalands län var dock under 2014/2015 betydligt högre, jämfört med året innan. Detta beror på det stora vulkanutbrottet på Island som släppte ut mer svaveldioxid till atmosfären på ett halvår än hela Europas årliga samlade utsläpp. Även för kväveoxider pågår ett arbete för att inrätta begränsningar, detta görs inom samma havsområden som för  svaveldioxid.

Försurningspåverkan från skogsbruket har ökat då efterfrågan på förnybar energi ökat helträdsuttaget (grenar och toppar används som biobränsle). Detta har gjort att försurningspåverkan från luftföroreningar och skogsbruk nu troligen är i samma storleksordning. All slutavverkning i Västra Götalands län är nettoförsurande.

Naturvårdsverket har startat ett projekt tillsammans med Skogsstyrelsen och SGU för att identifiera de mest försurningskänsliga avrinningsområdena i Sverige. Skogsstyrelsen ska därefter arbeta för att kanalisera askåterföring till de avrinningsområden där behovet är som störst och där den gör mest nytta.

Okunskapen är stor när det gäller problem med korrosion av arkeologiska föremål i marken. Nationella projekt med syfte att undersöka förhållandena behövs.

Referenser finns i rapporten för den årliga miljömålsbedömningen.

Referenser och indikatorer på www.miljomal.se

 

 Bara naturlig försurning

Bara naturlig försurning. Illustration: Tobias Flygar.Målet: De försurande effekterna av nedfall och markanvändning ska underskrida gränsen för vad mark och vatten tål. Nedfallet av försurande ämnen ska inte heller öka korrosionshastigheten i markförlagda tekniska material, vattenledningssystem, arkeologiska föremål och hällristningar.