Hur långt från smultron och gulmåredoft har vi kommit?

Vem tar ansvar för det öppna landskapet? Länsstyrelsen har bjudit in tre gästkrönikörer att dela sina tankar i den här frågan. Här skriver Ulla Kjellander, ordförande i Krets- och länsförbundsordförande i Naturskyddsföreningen.
Bild på Ulla Kjellander

Vad är ”öppna landskap”? Nästan alla som jag frågar börjar sjunga ”Jag trivs bäst…”. Visst finns det poänger med lärkorna som sjunger underbart och fälten som fylls av ljus. Och googlar du ”öppna landskap” är det just Ulf Lundell som dyker upp.

Då jag fortsätter frågandet kommer vi fram till att öppna landskap är där djur och människa samverkar. Det är vårt kulturlandskap, där det finns spår av odling och hävd under lång tid. Det är ett småskaligt varierat landskap som är i bruk, ett landskap där det produceras mat.

Har vi lust att betala för vårt öppna landskap?

I mellan- och skogsbygder växer detta landskap igen på många platser. Skogen återtar vad våra förfäder en gång under stor möda odlat upp. Samtidigt pågår så kallad landgrabbing och skövling av skog på andra delar av klotet. Där ska mat och foder produceras åt oss och våra djur. Där kommer det på vår bekostnad att bli ensartat och förött.

Ängs- och betesmarkerna i Sverige har under en hundraårsperiod minskat med två tredjedelar. Antalet kor har sedan 40-talet minskat med hälften. Vi har idag ett nytt sätt att hålla djur och bedriva mjölkproduktion. Bete håller markerna öppna. Men håller dagens betesdjur markerna öppna så att det ges förutsättningar för artrikedom och biologisk mångfald?

Ekosystemtjänster*, som bete ger möjligheter till, är livsnödvändiga för oss. Men har mjölkbonden tid och ork att bedriva bete i hagmarkerna långt från gården? Vem ska betala? Och har vi lust att betala? Förstår vi att vi har ett ansvar för vårt öppna landskap och för att bevara mångfalden? Vi har faktiskt ett ansvar att bevara möjligheter för framtida generationer.

Hur får vi tillbaka förståelsen för sammanhangen?

Rent resursmässigt kommer vi i framtiden att behöva bruka all den mark som finns. Idag bygger vi köpcenter på den bästa åkermarken. Hur tänker vi?

Hur långt från smultron och gulmåredoft har vi kommit? Förstår vi ens vad det är som sker med landskapet vi ser från bilfönstret? Det blir utarmat och ensartat utan att vi reagerar. Men hur ska man kunna vara rädd om något som man inte vet finns? Hur ska vi hos gemene man kunna få tillbaka förståelsen för sammanhangen i kulturlandskapet? De flesta är uppvuxna i tätorter. Vi sjunger Evert Taubes visor och läser om Emil i Lönneberga för barnen. Men kan de unga för sin inre syn se vad som beskrivs? Är vi fjärmade från vårt ursprung?

Kanske måste vi börja med barnen och i skolan förklara hur allt hänger ihop? Det du stoppar i magen ska produceras på ett hållbart sätt som också ger utrymme för artrikedom och ekosystemtjänster. Kanske måste vi skapa ett nytt ämne i skolorna där man får lära sig hur mat kan smaka, och där man också får förståelse för sammanhangen? Barnen är morgondagens konsumenter.

Utan förståelse för sammanhangen kan vi inte rädda våra öppna landskap, ”där lärkorna står högt i skyn och sjunger underbart”.

Ulla Kjellander

Nypensionerad kravlantbrukare, mamma och mormor. Verksam som krets- och länsförbundsordförande i Naturskyddsföreningen

* Ekosystemtjänster är tjänster vi får "gratis" av naturen som till exempel pollinerande insekter, vattenrening via våtmarker eller musslor, naturliga skadedjursbekämpare och att bördig jord bildas. (Källa: Wikipedia).

Fler artiklar och gästkrönikor hittar du i Länsstyrelsens temaserie ”Mat för öppna landskap”.