Sundsvalls järnvägsstation

Sundsvalls stationshus har en prägel av jugend och nationalromantik och påminner om en så kallad salkyrka. Området omges av bebyggelse, främst kontorsfastigheter och större trafikleder.

Historik

Införandet av järnväg underlättar kommunikationen avsevärt

När järnvägens införande i många europeiska länder vid mitten av 1800-talet underlättades kommunikationen avsevärt mellan olika landsdelar, speciellt i ett avlångt land som Sverige. Den fick framförallt stor betydelse för försvaret, skogs- och järnbruksindustrierna i de norra delarna av landet. I Sverige beslöts det tidigt, att staten skulle bygga stambanorna, men några stambanor byggdes även av privata företag.

Sundsvalls första järnväg

Sundsvall fick sin första järnväg år 1874. Då sammanbands staden med norra stambanan via en enskild, smalspårig järnväg mellan Torpshammar och Sundsvall. Stationen var den träbyggnad som fortfarande ligger kvar vid hamnen och som uppfördes 1875 efter ritningar av arkitekt Axel Kumlien.

Järnvägen förstatligas

Kort därefter, under 1880-talet, förstatligades banan och gjordes bredspårig. Då Ostkustbanan på 1920-talet skulle anslutas till Sundsvalls Centralstation lades trafiken om och det anlades ett helt nytt stationsområde sydost om centrum för de båda banorna.

Centralstationen viktigt inslag i stadsbilden

Här uppfördes också nuvarande Sundsvalls Centralstation 1925 efter ritningar av SJ:s dåvarande chefsarkitekt Folke Zettervall. I anslutning till stationen, på andra sidan bangården, byggdes ett rundlokstall med åtta stallplatser samt ett expeditionshus med vidbyggt vattentorn. Vidare uppfördes inom bangårdsområdet godsmagasin, verkstadsbyggnader och lastkajer. Över perrongerna uppfördes perrongtak konstruerade i limträ.

Tågstationen blev redan från början ett viktigt inslag i stadsbilden, kring vilket mycket kom att röra sig.

Beskrivning

Sundsvalls central bär drag av såväl nationalromantik som jugend. Det har släktskap med dansk arkitektur och uppvisar likheter med flera skånska stationshus ritade av Folke Zettervall.

Stationen är en relativt låg tegelbyggnad med kalkputsad fasad i en gråvit kulör.

Öster om stationsbyggnaden ligger ett mindre uthus, utformat i samma stil och material som stationen, med tegeltäckt pulpettak. Det sammanbinds med huvudbyggnaden med en låg mur, även den putsad och tegelkrönt.

Rakt över spåren från stationshuset ligger ett expeditionshus med vidbyggt vattentorn, utfört i samma material och stil som stationshuset.

I nära anslutning ligger lokstallet, även det i samma stil med putsade fasader i en ljust gråvit avfärgning.

Huvudbyggnaden liksom lokstallarna och bangårdshuset uppfördes med en murtegelstomme och har utvändigt en spritputsfasad; en rappad kalkputsyta utan några ornamentala detaljer. Huvudbyggnaden har en låg sockel i natursten. Planen är renodlad, enkel och funktionell.

Yttertaket är ett stort svängt valmat tak belagt med tvåkupigt tegel. För att komma till spåren går man rakt igenom stationens mittparti ut på andra sidan. Denna del av byggnaden bildar en separat del från resten av byggnaden genom sitt läge och form.

Själva vänthallen, som är huvudrummet i byggnaden, är högt i taket. Kassettaket i vänthallen, de målade snickerierna samt höjden i taket gör, att den påminner något om en medeltida storsal. På vissa delar av taket finns en något jugendinspirerad växtornamentik målad.

Entrén mot spåren har ett utskjutande lågt sadeltak uppburet av två kraftiga kolonner i natursten. Klockan som var en viktig del av en stationsbyggnad, är centralt placerad högst upp på mittpartiet.

Detta blev Folke Zettervalls sista stora stationshus, utfört under hans 40-åriga epok som arkitekt åt Statens Järnvägar. 1989-90 utfördes en renovering av byggnaden.