Skyddsformer

De skyddade områdena utgör i viss bemärkelse gräddan av länets natur, och kan i många fall bjuda besökaren på upplevelser utöver de vanliga. I de skyddade områdena kan man också uppleva naturen någorlunda så som den skulle ha sett ut i oexploaterat skick.

Den mest ”exklusiva” skyddsformen i Sverige utgörs av nationalparker. Dessa är ofta stora sammanhängande områden med höga natur- och rekreationsvärden. I Västernorrlands län finns en nationalpark, Skuleskogen.

Naturreservat är den areellt sett vanligaste skyddsformen i länet, och för närvarande (april 2017) finns 200 naturreservat, varav 15 är kommunalt beslutade. Naturreservat är det mest flexibla skyddsinstrumentet i svensk lagstiftning då det kan vara av vilken storlek som helst, omfatta landets samtliga naturtyper och då föreskrifterna för området kan anpassas helt efter det enskilda reservatet.

I miljöbalken finns också möjligheten att bilda kulturreservat, vilket görs på motsvarande sätt som för naturmiljöer. Andra skyddsformer är exempelvis:

  • naturminnen som är små enskilda objekt till exempel en gammal grov tall från tidigare trädgenerationer eller geologiska bildningar.
  • djur och växtskyddsområden som avsätts för att skydda störningskänsliga och skyddsvärda djur- och växter. I länet har vi 19 fågelskyddsområden.  
  • biotopskydd är små områden med höga biologiska värden inom jord- och skogsbrukslandskapet. Skogsstyrelsen är den myndighet som beslutar om biotopskydd på skogsmark och länsstyrelsen på övrig mark. Skogsstyrelsen, länsstyrelsen och kommunerna kan också upprätta frivilliga naturvårdsavtal med markägare för att skydda mindre områden med höga naturvärden.

Gemensamt för alla dessa skyddsformer är att de införs för att bevara den biologiska mångfalden, olika typer av geologiska bildningar, kulturmiljöer eller friluftsvärden. Exempel på naturtyper är urskogar, slåtterängar, skärgårdar, kulturmiljöer, myrar, fågelskär, rika växtlokaler, grottor, nipor med mera. Men skyddet är inte bara till för naturens egen skull, de ska också underlätta för dig som besökare att uppleva och studera intressant natur.

Internationellt skydd via konventioner och lagar

Vissa områden har av regeringen tagits upp som Natura 2000-områden och dessa hyser ett starkare skydd enligt EU:s habitat- och/eller fågeldirektiv.

En annan skyddsform utgör de så kallade Ramsarområdena vilka utgörs av de värdefullaste våtmarkerna i världen på den internationella CW-listan. I länet har vi tre Ramsarobjekt, Sulsjön/Övre Sulån i Sundsvalls kommun, Mossaträsk-Stormyran i Örnsköldsviks kommun samt Vattenån i Ånge kommun. Ett områdes status som Ramsarområde innebär inte ett särskilt juridiskt skydd, men däremot har Sverige som nation åtagit sig att bevara denna typ av områden.

I länet finns ett av FN/Unesco avsatt världsarvsområde, Höga Kusten, som omfattar Ångermanlands brantkust från Skags udde till Ångermanälvens mynning. Ett områdes status som världsarv innebär inte ett särskilt juridiskt skydd, men däremot har Sverige som nation åtagit sig att bevara denna typ av områden och därmed implementera världsarvskonventionen i befintlig svensk lagstiftning.

Höga Kusten har även höga naturvärden under havsytan och är av HELCOM utsett till ett så kallat BSPA-område (Baltic Sea Protected Area). Det innebär att området ingår i ett internationellt nätverk av värdefulla havsområden i Östersjön. Ett områdes status som BSPA-område innebär i sig inget juridiskt skydd, men däremot att Sverige som nation har åtagit sig ett internationellt ansvar för området så att inte värdena går förlorade. För Höga Kustens del ska värdena tryggas genom en god förvaltning av området. En förvaltningsplan för Höga Kustens marina värden har tagits fram gemensamt av myndigheter, boende och verksamma i området. I Västernorrland finns två BSPA-områden; Höga Kusten samt Vänta Litets Grund.