Vitryggig hackspett

Vitryggig hackspett och dess livsmiljöer, nationellt åtgärdsprogram.
Vitryggig hackspett i en björk. Foto Fredrik Wilde

Så sent som på 1980-talet gick en svensk hackspettart ur tiden, mellanspetten. Trenden för den vitryggiga hackspetten är skrämmande lik sin släktings och anses i dag vara akut hotad enligt den nationella rödlistan. Sedan mitten på 1900-talet har populationen minskat från drygt 100 par till att i dagsläget endast omfatta enstaka par och ett tiotal ensamma individer. Läget är mycket allvarigt och omfattande åtgärder behövs på flera håll i landet för att kunna vända den negativa trenden.

Symbol för artrikedom

Det nationella åtgärdsprogrammet fastställdes 2005 med ambitiösa målsättningar för att skydda och återskapa livsmiljöer lämpliga för vitryggig hackspett. Ett delmål är att populationen ska öka och redan 2010 omfatta 10 häckande par. Åtgärdsprogrammet fokuserar främst på ”vitryggens” livsmiljö. Det beror på att de lövträdsrika skogar med stor mängd döda träd som den behöver också är viktiga för många andra hotade arter av t ex mossor, lavar, svampar, insekter och fåglar. Dessutom gynnas andra ganska vanliga småfåglar som vi tycker om att ha inpå oss, t ex stjärtmes och nötväcka. Vitryggen är en symbol för artrika lövskogar!

Vitryggens livsmiljö

Åtgärdsprogrammets första löptid gäller mellan åren 2005-2008 och omfattar fyra regioner i Sverige; Värmland, Dalsland, Nedre Dalälvsområdet och Östra Småland. Inom varje region finns särskilt viktiga trakter med lövträdsrika landskap där arbetet med att skapa tillräckligt med livsmiljö för de lövskogsberoende arterna koncentreras. Detta görs för att skapa ett nätverk av fina livsmiljöer för de lövskogsberoende arterna. Forskning har visat att livsmiljöer som knyts ihop i nätverk ofta är viktigare för arterna än de livsmiljöer som ligger isolerat. Trots att trakterna innefattar relativt stora områden är det bara en mindre del av arealen inom dessa trakter som hyser tillräckligt med lövträd för att vara intressanta nog för satsningar.

Lång tids påverkan och storskaliga förändringar i skoglandskapet har minskat tillgången på skogar med mycket lövträd så väl som skogar med riktigt gamla träd och döda stammar. I det gamla skogslandskapet fanns också mycket mer av översvämningsmarker, sumpskogar och skogar som brunnit. I dessa var både lövträd och döda träd mycket vanligare än i nuvarande brukade skogar. Arbetet med att skydda de mycket få återstående riktigt gamla lövskogarna bedrivs nu i linje med bl.a. de nationella miljömålen ”Levande skogar” och ”Ett rikt växt- och djurliv”.

Ringbarkad björk. Foto:

Aktiva åtgärder

För att snabbt få tillbaka bra livsmiljöer för dessa lövskogsarter behövs, förutom att skydda de finaste miljöerna, också aktiva åtgärder. De trädarter som vitryggen och dess följearter behöver mer av är framförallt asp, björk, al, och sälg. För att skapa död ved ringbarkas eller högkapas en mängd lövträd. Även inväxande och skuggande gran röjs bort, eftersom många av de insekter som lever i lövrika skogar gynnas av att stammarna är solbelysta. För att få mer lövskog på lång sikt behöver ungplantor i vissa områden skyddas från alltför kraftigt viltbete. Då är stängsel ett effektiv sätt. Naturvårdsbränning är den i särklass viktigaste åtgärden, svår att utföra men ger så mycket! En brand skapar mängder av död ved direkt och lockar till sig massor av insekter. Efter branden får dessutom lövträden en chans att åter spira så att en ny lövskog kan växa upp och nyttjas av olika arter även i framtiden.

Flera aktörer deltar i arbetet med åtgärdsprogrammet för vitryggig hackspett och dess livsmiljöer. Förutom länsstyrelserna i Värmland och de andra berörda länen medverkar Skogsstyrelser, Svenska Naturskyddsföreningen, skogsbolag (t.ex. Bergvik & Sveaskog) och markägarföreningar (t.ex. Mellanskog & Södra). Samarbete är viktigt för att nå målet!