Parkeringsvakter

Polismyndigheten och kommuner kan utöva parkeringsövervakning på allmän mark. Att övervaka parkeringsplatser på privat tomtmark utgör inte myndighetsutövning varför markägaren själv kan utföra uppdraget. Som markägare räknas också den som på grund av avtal har rätt att upplåta ett område för parkering eller att förbjuda parkering inom området.

Vem får utfärda parkeringsanmärkningar?

Allmän mark

I lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning m.m. framgår att parkeringsanmärkningar får meddelas av polismän och av kommunen förordnade parkeringsvakter (5 § och 6 §). Med kommunala parkeringsaktiebolag förstås ett av kommunen direkt eller indirekt helägt aktiebolag (prop. 1988/89:101 s. 5). Ett förordnande som parkeringsvakt fattas genom ett beslut av kommunen om anställning som parkeringsvakt eller motsvarande. Förordnande som parkeringsvakt finnas i två former, dels anställning i kommunen som parkeringsvakt, dels som särskilt förordnande. Kommunen kan också via upphandling överlåta parkeringsövervakningen till privata företag i vissa fall, till exempel till auktoriserade bevakningsföretag.   

Privat mark

I lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering (LKOP) finns regler för ägare av privat mark. Där framgår att markägare som upplåter parkeringsplats får ta ut en kontrollavgift för felparkering.  Markägaren är skyldig att genom tydlig skyltning med vägmärken ange vilka parkeringsvillkor som gäller på platsen. Kontrollavgiften får heller inte överstiga kommunens egen felparkeringsavgift.   

Parkeringsvakten

En parkeringsvakt anställd i ett auktoriserat bevakningsföretag ska, som all annan personal, vara godkänd av länsstyrelsen och påanmäld av företaget innan denne får börja arbeta.   

Rättsfall

Ett kommunägt parkeringsbolag har ansetts ha rätt att ta ut kontrollavgift vid olovlig parkering på en allmän plats där till följd av lokala trafikföreskrifter Lag (1976:206) om felparkeringsavgift inte var tillämplig. I målet var fråga om det fanns hinder för att med stöd av LKOP ta ut kontrollavgift och om sådan rätt tillkom parkeringsbolaget, som inte ägde marken. Tingsrätten fann att de lokala trafikföreskrifterna inte gällde på område där parkeringen var reglerad med stöd av LKOP och att bolaget därför kunnat ta ut avgift enligt LKOP. Hovrätten, som fann att marken var att anse som allmän plats, som också föll under begreppet offentlig plats och att lokala trafikföreskrifter gällde på platsen, upphävde tingsrättens dom. Högsta domstolen däremot fann att marken inte stod under kommunens förvaltning och att bolaget därför haft rätt att ta ut kontrollavgift och ändrade därför hovrättens dom och fastställde tingsrättens avgörande (NJA 2001 s. 430).

Allmän plats för vilken lokala trafikföreskrifter utfärdats hade enligt ett arrendeavtal upplåtits för parkering för endast vissa taxibolags bilar. Förare av taxibil som, trots polismans föregående tillsägelse, parkerat på området och som inte var ansluten till något av de bolag som omfattades av avtalet har dömts för egenmäktigt förfarande. Att föraren nyttjat en fil som omfattades av avtalet för genomfart var däremot förenligt med de lokala trafikföreskrifterna och utgjorde inte ett handlande som var straffbart såsom egenmäktigt förfarande (RH 2004:24).