Vildsvin


Foto: Per Folkesson

Vildsvinet har sedan länge varit en naturlig del av den svenska faunan. Det finns uppgifter om att vildsvinen fanns i Sverige redan för 6000 – 7000 år sedan. Historiskt har vildsvinet förekommit i Sverige från Uppland och söderut. Under 1700-talet utrotades vildsvinen och det var först på 1940-talet som de återinfördes och då till hägn. Rymningar och illegala utsättningar har sedan förekommit. Den första större förekomsten av frilevande vildsvin uppstod i Tullgarn-Mörköområdet söder om Stockholm. I början av 1980-talet fanns det färre än 100 frilevande vildsvin i landet. Tio år senare hade stammen vuxit till ca 500 djur. Sedan dess har expansionen gått fort. Det uppskattas att antalet vildsvin uppgår till cirka 150 000 i dagsläget. Avskjutningen är uppskattad till ca 60 000 djur per år.

Vildsvinet har under senare år blivit ett allt påtagligare inslag i vår fauna. Ökade problem med skador vittnar om detta men svinen har också gett oss fler jakttillfällen och förstklassigt kött. I takt med stammens utveckling har behovet av kunskap om arten och jakten ökat samt hur skador kan förebyggas.

Grundläggande principer
En viktig grundprincip för miljövårdsarbetet i vårt land är att alla växter och djur långsiktigt ska bevaras i livskraftiga bestånd, men att bestånden också ska kunna nyttjas. Enligt beslut av statsmakterna 1988 ska vi i Sverige ha frilevande vildsvin – arten tillhör vår fauna. Man ansåg att vildsvinen, som har ett stort jaktligt värde, i kontrollerade former (generösa jakttider behölls) åter skulle få bli ett inslag i den svenska faunan. Grunden för beslutet om frile­vande vildsvin finns redovisad i regeringens proposition 1986/87:58. Ytterligare ställning i vildsvinsfrågan tog regeringen i december 2008, se regeringens hemsida.

Den grundläggande principen är att skador av vildsvin ska begränsas främst genom ett starkt jakttryck. Genom samverkan mellan berörda parter – mark­ägare, jordbruksarrendatorer och jägare – ska en beskattning ske så att skadorna hålls på en acceptabel nivå.

Några möjligheter att få bidrag eller ersättning av statsmedel gällande ska­dor av jaktbara viltarter som älg, hjort och vildsvin finns inte. Skador av dessa viltarter ska som nämnts förebyggas främst genom att beståndens storlek balanseras genom jakt.