Fåglar i Östergötlands skogs och odlingslandskap -trender 2002-2013

Rapportens framsida.
Löpnummer:
2014:28
Diarienummer:
 
ISBN/ISSN-nr:
91-7488-369-5
Publicerad:
2014
Sidantal:
24
Lövsångare och bofink är de två vanligast förekommande fågelarterna i Östergötland. Stare, ringduva, kaja, talgoxe och koltrast är exempel på andra mycket vanliga fåglar i länet. Dessa resultat baseras på information från årliga inventeringar av Östergötlands fågelfauna genom de så kallade standardrutterna, ett nationellt miljöövervakningsprogram som drivs av Svensk Fågeltaxering vid Lunds Universitet och som ingår i såväl Naturvårdsverkets nationella miljöövervakningssystem som i Länsstyrelsens regionala miljöövervakning. Metoden går ut på att årligen under häckningstid inventera fågelfaunan längs kvadratiska rutter systematiskt utplacerade över hela landet efter Rikets Nät.

I den här rapporten analyserar vi data från de 20 östgötska standardrutterna. De första rutterna började inventeras redan 1996, men under de första sex åren var antalet inventerade rutter för lågt för att ge tillförlitliga data över fåglarnas populationsutveckling. Sedan år 2002, då standardrutterna för första gången togs med i Länsstyrelsens miljöövervakningsprogram, har i genomsnitt 18 av de totalt 20 rutterna inventerats årligen. Totalt har i genomsnitt knappt 48 fågelarter noterats per rutt och år, och på de mest artrika rutterna har som mest 73 respektive 72 arter noterats vid ett och samma inventeringstillfälle. Inte mindre än 156 arter har någon gång noterats på standardrutterna i Östergötland under perioden 1996-2013.

Fåglar används allt oftare som indikatorer för biologisk mångfald. I de totalt 16 miljömål som riksdagen beslutade om med start 1999 används fåglar som indikatorer för sju av dessa. Genom att studera den samlade populationsutvecklingen för flera arter knutna till en viss naturtyp får vi en indikation på om och hur väl det svenska miljöarbetet fungerar.

I Östergötland ingår sex skogsfåglar (talltita, svartmes, tofsmes, trädkrypare, skogsduva och entita) i indikatorn för miljömålet ”Levande Skogar”, och elva arter knutna till jordbrukslandskapet (sånglärka, gulsparv, stenskvätta, törnsångare, törnskata, buskskvätta, ladusvala, stare, tofsvipa, pilfink och hämpling) i indikatorn för miljömålet ”Ett Rikt Odlingslandskap”. För de vanligast förekommande arterna i respektive indikator har artvisa populationstrender för Östergötlands län tagits fram. I den här rapporten har dock inte TRIM-index använts för att beräkna trender, utan dessa bygger istället på genomsnittliga antal baserat på resultat från inventerade standardrutter under perioden 2002-2013. Detta medför att trenderna är något osäkra, och slutsatser bör därför dras med viss försiktighet.

Det moderna skogsbruket i Sverige har påverkat många organismer negativt. Särskilt specialiserade fågelarter som hackspettar och vissa ugglor har minskat i antal i takt med att andelen gammal skog blivit mindre och den strukturella variationen i skogen minskat. I Östergötland visar indikatorn ”Skogsfåglar” en svagt vikande trend under perioden 2002-2013, i motsats till den nationella trenden under samma period som istället indikerar en svag ökning. Antalet noterade skogsfåglar på standardrutterna i länet har fluktuerat en hel del mellan olika år, ett uppträdande som är typiskt för de mesar som ingår i indikatorn. Det är sedan tidigare känt att arter som svartmes och talltita varierar i antal beroende på hur god frösättningen hos gran är, liksom hur kall den föregående vintern varit. Tofsmes uppvisar en svagt ökande trend i Östergötland, medan svartmes och i synnerhet talltita istället minskar i antal. Kanske hör dessa arter till förlorarna på det moderna skogsbruket? Den östgötska trenden för indikatorn ”Skogsfåglar” ska jämföras mot den nationella med viss försiktighet, bland annat med tanke på att flera arter som saknas i Östergötland ingår i den nationella indikatorn. Materialet från de östgötska standardrutterna tillåter oss bara att undersöka trender för arter som antingen stannar i häckningsområdet hela året eller endast flyttar en kortare sträcka inför vintern. Vi får därför ingen uppfattning om hur det går för de mer långflyttande arterna som spenderar vintern i södra Europa eller Afrika. Ringmärkningsstatistik från två av Sveriges största fågelstationer tyder på att antalet tropikflyttande arter minskar, medan kort- och medeldistansflyttare istället ökar. Nationella trender från landets standardrutter antyder dock att det går relativt bra för arter med vinterkvarter i Sydeuropa och Afrika. Hur långflyttande fågelarter påverkas av klimatförändringarna är än så länge dåligt utrett, samtidigt som vi har begränsad kunskap om de hot som kan finnas längs flyttningsvägarna eller i övervintringsområdena.

Östergötlands jordbrukslandskap har blivit allt tystare under senare decennier. Bara under perioden 2002-2013 tyder standardruttsinventeringarna på en minskning med nästan 30 %
av vanliga jordbruksfåglar som sånglärka, stare och gulsparv. Situationen är likartad i stora delar av norra och västra Europa, och jordbrukslandskapets fåglar kan nu med fog föras
till de som det i nuläget går allra sämst för i Europa.  Minskningarna av arter knutna till jordbrukslandskapet är sannolikt en följd av ett allt mer storskaligt och intensivt jordbruk vilket skapar sämre förutsättningar för fåglarna att hitta boplatser och tillräckligt med föda till sina ungar. Nedläggning av småjordbruk i mellanbygder med förlust av ängs- och hagmarker ses också som troliga orsaker till många arters tillbakagång, särskilt mer sentida. Likt de nationella trenderna är minskningen som störst för stare, tätt följd av gulsparv. Även sånglärka minskar i Östergötland, om än inte lika mycket som i andra delar av södra Sverige.

Av landets totalt 91 rödlistade fågelarter har 32 någon gång påträffats på standardrutterna i Östergötland under perioden 1996-2013. Av dessa ingår 25 arter i hotkategorin ”Nära hotad” (NT) medan sju arter återfinns i hotkategorin ”Sårbar” (VU). De tre vanligast påträffade rödlistade arterna på länets standardrutter är sånglärka (NT), tornseglare (NT) och backsvala (NT). Samtliga tre uppvisar oroväckande minskningar i Sverige under den senaste tioårsperioden. Av de rödlistade arterna i Sverige är det tio stycken med statistiskt säkerställda minskningar, men bara tre som sentida haft en positiv utveckling i landet. Generellt går det dåligt för arterna i jordbrukslandskapet (t.ex. sånglärka, hämpling, storspov och ortolansparv) och i kust- och skärgårdsmiljöer (t.ex. ejder, drillsnäppa och gråtut). Det går däremot bra för arter knutna till våtmarker och näringsrika sjöar (t.ex. svarthakedopping och rördrom). De flesta rovfåglar visar också på positiva trender under de senaste tre decennierna, efter att tidigare ha drabbats hårt av illegal jakt och miljögifter som DDT, PCB och kvicksilver. För flera sent invandrade arter ser bilden något splittrad ut. Medan det går relativt bra för arter som flodsångare, busksångare och mindre flugsnappare, har arter som turkduva, rosenfink och gräshoppsångare åter börjat minska efter en snabb populationstillväxt under 1970- och 80-talet.
Kommentar: