Naturvårdsbränning

På senare år har Länsstyrelsens reservatsförvaltare fått ett nytt uppdrag: att börja elda i naturreservaten. Det handlar om att lugnt och kontrollerat efterlikna effekterna av en skogsbrand. Syftet är att rädda arter och ekosystem som genom årtusenden anpassats till bränder.
Naturvårdsbränning i skog. Foto: Anders Hildingsson.

Fram till slutet av 1700-talet brann en Småländsk skog i genomsnitt vart 20-50 år. Från början var det blixten som antände, men allt eftersom människan vandrade in blev svedjebruk och lägereldar en vanligare antändningskälla. När skogen brinner med jämna mellanrum blir den ljus och öppen, och domineras av tallar och lövträd. Ju längre tid det går mellan bränderna, desto mer gran blir det i skogen. Granar är mycket känsliga för brand, medan tallen kan överleva ganska kraftiga bränder eftersom den har tjock bark och högt upphissad krona. En skog med mycket gran blir mörk och fuktig, och det är helt andra djur och växter som trivs i en granskog jämfört med en tallskog.

Det finns gott om arter som genom årtusendena har anpassats till ljusa tallskogar och skogsbränder. Ett exempel är rökdansflugorna, som jagar och parar sig i brandrök, och mosippa, som gynnas av att återkommande bränder håller mosstäcket borta i tallskogen. Själv har mosippan så djupa rötter att den överlever en brand. Brandnäva och svedjenäva har frön som behöver hettan från en skogsbrand för att gro – de kan ligga och vänta i marken i uppåt hundra år på nästa skogsbrand. Lövträd, som asp och björk, gror också bäst på brandhärjad mark.

Den sotsvarta praktbaggen har ett värmekänsligt organ på magen som gör att den kan känna en skogsbrand på många mils håll. När den lokaliserat en brand flyger den dit för att lägga sina ägg i grova, branddödade trädstammar – och det gör den helst redan innan stocken hunnit svalna.

Samtidigt som det är viktigt att samhället med alla medel förhindrar och bekämpar skogsbränder har samhället också ett ansvar att bevara olika arter och livsmiljöer. Därför har länsstyrelserna fått i uppdrag att utföra noga kontrollerade naturvårdsbränningar i vissa naturreservat, där man vill bevara tallskogar och återskapa lövträdsmiljöer.

Vid en naturvårdsbränning är det mossan och riset på marken som brinner – det räcker för att döda eller skada granarna, och det räcker för att skapa mineraljordsblottor där frön kan gro.

 

Brandslangen är utlagd innan bränningen påbörjas. Foto: Eva Wallander.

En naturvårdsbränning är säker och noga kontrollerad från början till slut. Eldningen sker i riktning mot vindriktningen, och bränningarna planeras till dagar med lugnt och stabilt väder och en lagom luftfuktighet. På så vis går det att styra bränningen så att den blir säker och att det blir ett bra resultat för djur och växter. Brandslangar läggs ut i förväg och skogen närmast utanför bränningsområdet bevattnas innan bränningen sätter igång.

Under åren 2015 - 2019 gör Länsstyrelsen i Jönköping en fördjupad satsning på naturvårdsbränningar genom att medverka i EU-projektet Life Taiga.

Tillsammans med länsstyrelserna i Södermanland, Östergötland, Kronoberg och Kalmar har Länsstyrelsen i Jönköping också tagit fram gemensamma strategier för planering och genomförande av naturvårdsbränningar. Detta gjordes i projektet Eldskäl.