Skarv. Illustration av Jonas Lundin

Fakta om arten

Skarven är en naturlig art i den svenska faunan och ska därför ha en gynnsam bevarandestatus i Sverige.

Skarven var tidigare allvarligt hotad och fick därför skydd enligt EU:s fågeldirektiv. I Sverige fanns tidigare allmän jakttid på skarv, men i och med att Sverige blev en del av EU 1995 avskaffades den allmänna jakttiden.

Skarvar häckar i kolonier och ofta tillsammans med andra arter. Efter häckning sker en viss flyttning för att söka föda. Unga fåglar kan då uppträda i helt nya vatten flera tiotals mil från kolonin. Av den anledningen kan skarven i vissa områden uppträda i stora antal trots att det inte varit någon häckning i närheten. 

 

Skyddsjakt

Skyddsjakt är ett sätt att förebygga skador. Jakt med syfte att minska populationen av skarv är inte tillåten. Länsstyrelsen kan besluta om skyddsjakt på skarv, antingen på eget initiativ eller efter en ansökan om skyddsjakt.

 

Skarvens påverkan på fisket

Skarven har stor förmåga att anpassa sin föda efter den resurs som finns tillgänglig. Främst lever den på fisk.  

Skarvar kan flyga långt för att söka mat. Den kan flyga upp 20–30 km, max cirka 60 km, till och från dessa områden. Skarven fiskar oftast på vatten grundare än 30 meter. I klara vatten och rinnande vatten fiskar skarvarna oftast ensamma eller i små grupper.

I vatten med dåligt sikt fiskar skarven ofta i flock. Under sommaren äter skarven cirka 400–600 gram fisk per dygn.

Skarvar fiskar gärna i och kring fiskeredskap, där anhopningen av fisk utgör en stark attraktionskraft på fåglar som äter fisk. Även sälar lockas till redskap för fisket.

Skarven orsakar främst tre typer av skador på fisket:

  • Direkta skador på fångst (bitskador)
  • Förlust av fisk i redskap
  • Konkurrens om fisken

Det är inte helt klarlagt vilken påverkan skarv har på de olika arterna av fisk. Vid t. ex. till  åar, insjöar och vid vattenbruk finns enligt vetenskapen en viss påverkan. I mer öppna vatten, som i Östersjöns skärgårdar, finns inte samma koppling.

 

Skarvens påverkan på andra arter och livsmiljöer

Skarv är en viktig föda för havsörn. Måsar och trutar drar nytta av skarven. Detta genom att ta överbliven fisk från skarven, men även ägg och små ungar. Skarv i sin tur ger skydd åt arter som sillgrissla och tordmule, som på flera platser i våra skärgårdar häckar inne i skarvens koloni.

Skarvarnas påverkan på öarna där de häckar diskuteras ofta. Ofta utifrån att öarna upplevs som kala och "döda". Skarvar transporterar näring från vatten till land, vilket innebär ändrade förutsättningar för andra organismer. Näringen gödslar jorden och gynnar vissa växter. Samtidigt missgynnas andra arter, exempelvis många träd som inte trivs i dessa miljöer. Träden dör så småningom och faller omkull.

I de öppna ytor som uppstår frodas gräs och örter. Den döda veden gynnar olika vedlevande insekter. Många kolonier av skarv finns i barrskog. När barrträden dör uppstår en s. k. succession av lövträd. Med det menas att barrträden ersätts av en nya lövträd. Lövträden trivs bättre i dessa miljöer. På sikt kan detta ha positiva effekter på den biologiska mångfalden.

På övergivna skarvöar är artrikedomen lika hög som på öar där det inte häckar skarvar. Övergivna skarvöar återfår efterhand sina tidigare arter.