Kräftor

Det finns två arter av kräfta i Gävleborgs län; både de ursprungliga flodkräftorna och de inplanterade amerikanska signalkräftorna. Signalkräftor är i princip alltid bärare av kräftpest och kan sprida den vidare till flodkräftor som då dör. Detta gör att situationen för flodkräftorna i länet är mycket problematisk. Det finns även flera andra allvarliga kräftsjukdomar så flytta aldrig levande kräftor mellan olika vatten!  

Två arter av kräftor

Det finns två arter av sötvattenskräftor i Sverige och båda finns numera i Gävleborgs län; den ursprungliga svenska flodkräftan (Astacus astacus) och den inplanterade nordamerikanska signalkräftan (Pacifastacus leniusculus). Signalkräftan är i princip alltid bärare av kräftpest, men dör oftast inte och kan sprida sjukdomen vidare till flodkräfta. Flodkräftan är mottaglig för kräftpest och dör om den drabbas. Det är därför viktigt att ALDRIG flytta kräftor mellan olika vattenområden utan tillstånd från Länsstyrelsen. Detta kan förutom att utrota flodkräftan även göra att bestånd av signalkräfta försvinner då det finns flera andra allvarliga kräftsjukdomar.

I korthet kan skillnaderna i utseende mellan flodkräftan och signalkräftan beskrivas så här (se bilden):

Flodkräfta: Mörka enfärgade klor med mörkt "tumgrepp" (A). En rad med små taggar längs gränsen mellan huvud och ryggsköld - känn med fingret (B). Rikligt med vårtor och taggiga utskott på klor, huvud och ryggsköld.

Signalkräfta: Klorna ofta ljusare på undersidan, vit vårta ofta med ljus omgivning i "tumgreppet" (A). Inga taggar längs gränsen mellan huvud och ryggsköld - känn med fingret (B) Klor, huvud och ryggsköld är släta med insänkta porer.

Jämförelse Flodkräfta Signalkräfta

Frälsaren?

Kräftpesten har slagit ut mer än 95 % av alla tidigare flodkräftbestånd i landet. 2005 var flodkräftan klassad som starkt hotad i ArtDatabankens Rödlista. 2010 uppgraderades arten till akut hotad. 1998 togs ett åtgärdsprogram för bevarande av flodkräfta fram av Naturvårdsverket och fiskeriverket och 2009 kom det ut en ny version. Signalkräftan har funnits i Sverige sedan 1960-talet och nu börjar det allt tydligare framgå att den inte är den "frälsare" som man trodde från början och som många verkar tro fortfarande. Man har börjat uppmärksamma flera problem, bland annat signalkräftor som äter rom på känsliga fiskarters lekbottnar, kräftpestutbrott bland signalkräftor och bestånd av dvärgvuxna signalkräftor. Att plantera ut signalkräftor utan tillstånd är förenat med hårda straff och tillstånd ges endast i vatten som redan hyser signalkräftor och aldrig norr om Dalälven. Eftersom närvaron av flodkräfta kan vara skäl till att möjliggöra erhållande av statliga bidrag till fiskevård eller statligt bidrag till kalkning så kan i värsta fall en olaglig utplantering av signalkräfta allvarligt hota möjligheterna till fiskevård i det drabbade vattnet.

Kräftor att äta

När man köper kräftor i handeln är det egentligen bara tre arter som förekommer: färska svenska flodkräftor till höga priser, färska svenska signalkräftor till lite lägre priser samt till mera överkomliga priser frysta amerikanska sumpkräftor (Procambarus clarkii) som odlats i olika delar av världen och säljs under olika namn.

 Förvaltningsplan för flodkräta

Tider för kräftfiske

I Gävleborgs län är tiden för kräftfisket oreglerat från myndighetshåll. Däremot har fiskevårdsföreningar och fiskerättsägare själva rätt att bestämma tider för kräftfiske.