K-märkta byggnader

K-märkt är ett begrepp som används i dagligt tal om byggnader som uppfattas som kulturhistoriskt intressanta, vare sig de är skyddade eller inte.  

Begreppet k-märkta hus eller kulturhus finns dock inte med i någon lag och har därför ingen formell eller juridisk innebörd. I allmänhet menar man helt enkelt ett hus som man uppfattar har stora kulturhistoriska kvaliteter. 

För vissa byggnader är kulturvärdet så självklart att byggnaden tas till vara och vårdas oberoende om den har ett lagskydd eller inte. En byggnad som kallas k-märkt kan vara skyddad, men är det oftast inte. Ibland har den en stark position genom sitt stöd i den allmänna folkopinionen, samtidigt som den saknar formellt skydd. När sådana byggnader står inför hot om rivning eller förvanskning bör man ha en demokratisk diskussion om byggnadens tillvaratagande och framtida roll. 

Det förekommer ofta att bebyggelse pekats ut som kulturhistoriskt värdefull i kulturhistoriska inventeringar. Detta innebär dock inget automatiskt skydd. Plan- och bygglagen innehåller dock generella bestämmelser om hur kulturhistoriskt värdefull bebyggelse ska hanteras.  

Förutom de byggnader som är skyddade som byggnadsminnen enligt kulturminneslagen kan kommunen ta initiativ till att reglera skydd för bebyggelse genom plan och bygglagen. Det görs genom planer där vissa byggnader eller byggnadsmiljöer har getts ”q-” eller ”Q-” bestämmelser, som talar om hur dessa ska bevaras. Även andra beteckningar kan förekomma. Man måste noggrant läsa under rubriken "Planbestämmelser" för att bli klar över deras innebörd. I nyare planer finns bestämmelserna oftast på plan-kartan. I äldre planer utgör bestämmelserna ett eget dokument.

För områden som inte är planlagda men som har särskilda värden kan områdesbestämmelser utfärdas.

Kontakta din kommun för att få besked om vilka bestämmelser som gäller om du funderar på reparationer, ändringar eller tillbyggnad.

 

Begreppet K-märkt kommer troligen från tiden när den ekonomiska kartan upprättandes på 1940-talet.  En del av underlaget till den ekonomiska kartan var fornlämningsinventeringen. Inventeraren kunde då uppmärksamma mycket gamla eller ålderdomliga byggnader som det enligt dåvarande lagstiftning inte gick att ge särskilt skydd. Som en ytterligare kulturhistorisk orientering satte man K på byggnader som man tyckte hade stort värde.

Senare kom ordet att bli en värdebeteckning i de bevarandeplaner för stadskärnor som började upprättas med ledning av 1947 års byggnadslag. Begreppet har fått ny aktualitet och vidgad betydelse på senare tid genom TV-programmet K-märkt.