Sandödla 

Det finns tre ödlearter i Sverige, sandödlan, skogsödlan och den benlösa kopparödlan. Medan skogsödlan är vanlig och förekommer i nästan hela landet är sandödlan, Lacerta agilis, mycket sällsynt och finns bara i landets södra halva. 

Sandödlan kännetecknas av att den är större och mycket kraftigare byggd än skogsödlan. Hanen har gröna sidor, vilket skiljer den från honan, som i likhet med skogsödlan är ljusbrun. En sandödlehona kan därför förväxlas med en skogsödla även om de två arterna är olika tecknade.

Ödla på marken, med gråbrun färgteckning

Ödla på marken, med grön- och brunfläckiga sidor

Både foton: Mattias Sterner.

Vad sandödlan äter...

Sandödlan behöver både öppen solexponerad sand för att kunna lägga sina ägg, och ymnig hedartad ört- och risvegetation, för att kunna födosöka utan att exponeras för sina fiender (kråkor, grävlingar, tamkatter etc.). Födan utgörs framförallt av insekter och spindlar.

... och var den bor

Sandödlan hör vanligtvis hemma på sydligare breddgrader än Dalarna, men på de fossila flygsandfälten kring Mora och Orsa finns det några små populationer. Dessa är i dag helt isolerade och utgör ett levande fornminne från den postglaciala värmeperioden för 6000 år sedan. Då var klimatet mycket varmare och mer gynnsamt för sandödlan än vad det är i dag. Förekomsterna i Dalarna är kanske de nordligaste i världen, och det är mer än 15 mil till de närmaste populationerna i Värmland.

Sandödlans aktivitetsperiod varar från mitten av april till mitten av september. Under resten av året ligger den i vinterdvala. Parningen äger rum under maj månad och några veckor senare lägger honan sina ägg. Vanligtvis kläcks äggen i augusti.

Inventeringar i Dalarna

Under 2001, 2006 och 2007 inventerades de flygsandsområden i mellersta Dalarna där sandödlan tidigare funnits eller borde kunna finnas. Sandödla påträffades enbart på fem lokaler fördelade på två områden; Bonäs, i Mora kommun och och Skattungbyn i Orsa kommun. Resultaten indikerar att sandödlan minskat med mer än 70 % i Dalarnas län det senaste 20 åren och på alla lokaler där den nu finns kvar är populationerna mycket sårbara.

Brandbekämpning, igenplantering och vattenreglering hot mot ödlan

Anledningen till att sandödlan minskat så kraftigt i Dalarna är är beroendet av ett öppet hedartat mosaik landskap av buskar enstaka träd ett välutvecklat fältskikt av ljung och örtvegetation samt stora partier med öppen sand. Fältskikt och buskar ger skydd åt ödlorna samt lockar till sig insekter som ödlorna kan äta och solexponerad öppen sand är viktiga äggläggningsplatser. De stora sandfälten utanför Mora och Orsa har under årtusendens gång erbjudit dessa miljöer tack vare att återkommande skogsbränder hållit landskapet öppet. På vårarna skrapade isen dessutom bort vegetation från Dalälven och Oreälvens stränder. Dagens moderna brandbekämpning i kombination med igenplantering av flygsandsfälten och reglering av våra vattendrag har kraftigt minskat antalet öppna och lämpliga områden för sandödlan. Hyggen är ofta öppna alldeles för kort tid för att sandödlan ska kunna dra nytta av dem, dessutom finns det ofta för lite öppen sand och nästan inget fältskikt av ljung. Även de sand och grustag som finns hinner sällan bli lämpliga miljöer för sandödlan eftersom tall växer upp och beskuggar grustagen innan fältskiktet hunnit etablera sig.

Åtgärder på gång för att rädda sandödlan

Länsstyrelsen har i samarbete med Mora och Orsa kommun och energibolaget Fortum börjat genomföra åtgärder för att rädda sandödlan från utrotning. I en kraftledningsgata på Bonäsfältet utanför Mora, har ledningsrättsinnehavaren, Fortum, huggit ner merparten av den ungtall som beskuggar stora delar av kraftledningsgatan, endast små dungar av topphuggen tall har sparats. I sydvända branter har dessutom Länsstyrelsen i samarbete med kommunen skrapat fram sandblottor med grävmaskin, på så sätt har nya äggläggningsplatser för sandödlan anlagts. I ett par branter utanför Skattungbyn, har marken öppnats upp genom att skuggande ungskog avverkats. En del av den avverkade veden har sedan använts för att skapa lämpliga gömställen för ödlorna. Även i dessa slänter har små sandblottor grävts fram, men eftersom sandödlorna är så få i detta område har inga maskiner använts i slänterna, all sand har istället grävts fram för hand.

Det finns dock mycket kvar att göra innan det akuta hotet om utrotning mot sandödlan är undanröjt. De bästa lokalerna i Dalarna (vid Dalälven), kommer inom några år att vara så igenvuxen att sandödlan inte längre kan reproducera sig där. Då finns risken att de åtgärder som nu genomförts inte hjälper, eftersom antalet nya ”tonåringar” minskar. De vuxna sandödlorna flyttar nämligen ogärna på sig även om miljön där de finns försämras.

Länsstyrelsen hoppas nu att kunna få markägarens tillstånd att genomföra åtgärder även i de kvarvarande viktigaste populationerna, så att även framtida generationer kan få uppleva denna exotiska ödla. Många andra sällsynta och hotade arter gynnas av de åtgärder som Länsstyrelsen vidtagit för att rädda sandödlan, som exempel kan nämnas mosippa och nattskärra samt flera olika arter av hotade sandbin och sandsteklar.

Sandmarker och buskar under kraftledningsgata

Sandödlelokal i en elgata utanför  Bonäs. Här avverkade Fortum alla skuggande tallar. Länsstyrelsen har också grävt fram de  två öppna sandytorna, där sandödlorna kommer att kunna lägga ägg.

Skogsslänt med trädstammar upplagda på tvären här och var

Sandödlelokal i en brant  utanför Skattungbyn. Skuggande ungskog har röjts och röjveden har staplats för att skapa mer gömställen åt sandödlorna. Båda foton: Uno Skog.